Tack alla
.. som har hört av sig till mig efter mitt tidigare inlägg idag.
Imorse när jag gjorde mig iordning kände jag hur arg jag var på min väninna. Jag ville skriva ett argt mail om allt jag varit med om men besinnande mig...Då är vi där igen med att jämföra sig i upplevelser. Jag tänkte att jag börjar med att skriva av mig och det är alltid ett bra sätt att samla tankarna för mig.
Känner att de kommentarer jag har fått har fått mig att förstå på ett annat sätt. Jag kände när min väninna sade att det är lättare för mig, att jag åkte tillbaka i tiden när min mamma dog och jag i dryga 20-årsåldern skulle välja kista på begravningsbyrån. Jag bröt ihop och jag kan än idag känna en sådan sorg att jag inte fick lära känna min mamma mer. Nu ser jag att min väninna inte hade den bilden inom sig utan istället tänkte på hur svårt att se sina föräldrar åldras... Hon menade inte att vara elak men uttryckte sig klumpigt. Jag skulle själv aldrig ha sagt på det sättet.
Min andra väninna däremot som sade att jag ska vara glad för att mina föräldrar är döda, det är helt obegripligt för mig. Grymt och en omänsklig kommentar. Inte konstigt att vår vänskap inte kunde räddas.
Känns bättre för mig nu efter kvällen igår och jag känner mig inte sårad längre. Tror t.om att jag nästa gång kan markera att här sätter vi en gräns när det gäller kommentarer.
Det här är ett fantastiskt forum och synd att vi inte kan ses i verkligheten men jag känner att vi engagerar oss och bryr oss om varandra !
Gillar
Kommentarer
-
Vi skriver ju så mycket om oss och det vi är med om, så på sätt och vis känner vi varandra. Visst hade det varit kul om man kunde träffas alla, helst vid samma tillfälle. Det är ju tyvärr inte möjligt när Sverige är ett så långt land, men roligt hade det varit
-
Ett bra sätt, när folk vräker ur sig klumpigheter, är att fråga ”hur menar du nu”?
Att istället för att gå in i diskussion eller försvar bara fråga på så att de får fundera på vad de egentligen sa och vad de menade.
Om vi frågar vad de verkligen menar så slipper vi lägga ner en massa energi på att gissa vad de menar och kanske vi också slipper ta åt oss personligen.
-
Jag håller med dig Gittan att det är en väldig bra fråga att ställa. Oftast rusar känslorna iväg istället men det går att förändra sig där. Lätt att göra egna tolkningar som inte alltid stämmer och denna fråga är verkligen bra och kan som du skriver vara värdefull.
LissaLo, helt underbart att Tita och du har blivit så goda vänner.
-
När min pappa blev mördad sa' min svärmor
- Du tyckte ju inte om din pappa ändå 😧! Detta baserade hon på min ansträngda relation med honom. Jag svarade att - det gör ju inte saken lättare.
Hon visade ingen empati för oss under detta trauma....men när hennes andra son dog i leukemi, 50 år gammal fick jag trösta och lyssna på henne 3 ggr / dag. Puh....
Nä så. min första bror dog , hörde hon inte av sig förrän efter 3 veckor !
Inte undra på att jag senare bröt med henne i 10 år. Vi pratade inte ett ord med varann....och jag hade aldrig orkat med henne i mitt liv, när allt annat hände slag i slag runt mig. Oempatiska. människor är ofta stora egoister.
Nu bor hon på äldreboende, dubbelamputerad, hör dåligt och är helt beroende av andras välvilja. Även min....för när det blev så här med amputationer m.m. kände jag att jag måste stötta min man, hennes ende son , med flytt och allt däromkring.
Hon vill aldrig tala om vår "separation" och jag håller en viss distans till henne numera.
Skönt att ni finns 🌹👍
-
Kära nån, var du 20 år, det var ungt! Jag var i 40-årsåldern och tyckte ändå att det var väldigt sorgligt och alldeles för tidigt som mina föräldrar lämnade oss. Nu är jag själv 63 och har en dotter på femton och en av mina anledningar att kämpa för en hälsosam vikt är att jag vill göra vad jag kan för att finnas kvar i hennes liv så länge som möjligt. För det drar kallt om ryggen när man blir föräldralös, eller för att vara noggrann, det drog kallt om ryggen på mig... Inom AA träffar jag på folk som har haft tämligen vidriga föräldrar och då blir det en annan sak, men sorgen finns där ändå – över vad som aldrig blev och över en trasig barndom och sedan är allt för sent om man hade hoppats på någon form av försoning.
När föräldern lider i livets slutskede kan man förstås tycka att det är en lättnad att de får dö - men det innebär inte att man själv inte sörjer att man inte får ha dem kvar. Jag sörjer mina föräldrar och är oändligt glad och tacksam för att jag älskade dem och de älskade mig. Och att jag har kvar mina syskon och en god relation till dem... det blir allt viktigare med tiden.
-
Jag har haft den här diskussionen med andra om när föräldrar eller svärföräldrar dör, och skrämmande många tycker att det är skönt om dom dör innan dom blir gamla. Mina föräldrar lever och är relativt pigga trots att dom varit allvarligt sjuka, och jag mår bra när dom mår bra, men mina svärföräldrar dog båda aldeles för tidigt nästan samtidigt. Det har inneburit mycket sorg för oss både barn och vuxna, speciellt våra barn som påverkades väldigt mycket.
Jag hoppas verkligen inte att mina barn och barnbarn kommer att önska att vi ska dö, bara för att vi ska slippa bli gamla och besvärliga.
Det absolut värsta jag har hört var en kvinna som var glad att båda hennes föräldrar hade dött i en bilolycka när dom var i 50-års åldern, så slapp dom lida som gamla. Alla vet ju att vi ska dö, men alternativet till att inte vilja bli gammal är ju att vi ska dö för tidigt. Jag vill leva så länge som möjligt, och så frisk som möjligt utan att belasta barn och man.
Logga in för att skriva en kommentar.