Jag och mina celluliter på joggingtur

Idag har jag landat hos mina päron. Det betyder att jag äntligen kan ge mig ut och springa igen! Såklart KAN jag ju springa hemma hos mig, i Uppsala, också. Frågan är väl typ hur mycket av sin värdighet man är beredd att offra för den eventuella konditionsökningen och den högst presumtiva fettförbränningen. Det innebär liksom en viss FÖRNEDRING att flåsa som en strandad späckhuggare, och transpirera i skalan punkterad vattenballong, medan man sicksackar fram på trottoaren mellan hypercoola city-brats och barnvagnskaravaner, i en hastighet av cirka 1km/h. Men mor och far bor bredvid en fet skog med fina joggingspår, så nu kan alla dåliga ursäkter dra åt helvete. Jag sprang några kilometer... i en urtvättad t-shirt som lanserar telefonkiosker som något modernt... mammas vita (numera gegg-bruna) skor anpassade för folk med hålfot (jag har inte hålfot)... och en tantrosa stickad (?) tröja med axelvaddar. Förra hösten tog sträckan 20-23 minuter. Idag tog den 45.

Kommentarer

12 juni 2009 00:15

cattasmål

läste din pres, en fråga bara, ska du verkligen gå ner i vikt då du har ett bmi på 19, det är ju i gränsen till undervikt.. jag vill absolut inte förolämpa dig. men jag blir nyfiken.

Logga in för att skriva en kommentar.