EllieSves blogg

67875

Jag har varit överviktig sedan jag var 8-9år. Sedan dess har det konstant gått uppåt. Jag har i perioder mått otroligt dåligt av min övervikt och känt mig hämmad och begränsad i mitt liv. Stor del av min uppväxt har jag även varit mobbad pga den. Min viktresa började i september 2011 och det har sedan dess gått upp och ner i perioder med mer och mindre bra motivation samt en del återfall.

I augusti 2013 gick jag in i väggen och fick diagnosen utmattningsdepression. En av de stora anledningarna till att detta hände var för att jag aldrig någonsin stannat upp när jag känt att livet rullat på för fort, alrdig någonsin reagerat på att kroppen skriker att jag har för mycket att göra och den främsta anledningen av dom alla jag har hela mitt liv satt för höga krav på mig själv och bestraffat mig själv när jag inte klarar mina mål (som jag redan från början visste var helt omöjliga att klara av).

Jag hade börjat min viktresa så bra och gått ner till 86kg. När jag gick in i väggen kom alla kilon jag gått ner tillbaka på ca 3 månader. Jag mådde skit och grät mer eller mindre hela tiden. Sjukskrivningen kom som hett brev på posten och jag var hemma till i slutet på januari 2014. Egentligen för kort tid för att bli "frisk", men jag ville inte vara hemma längre för det gav mig inget.

I juni 2014 blev jag gravid med barn nummer 3. Kanske inte den bästa planeringen kan jag erkänna såhär i efterhand. Alla kilon jag lagt på mig gjorde denna graviditeten till ett litet helvete med mycket problem och smärta som följd. Nu när lillebror är här är det dags att börja om, men denna gången skall jag ta det i en lugn takt så att jag inte stressar ihjäl mig.

28 april 2015 09:11

2

Dag 16/28 - När olyckan är framme skiter sig planeringen...

Igår blev det en såndär dag där planeringen skiter sig och man måste lägga tid på saker som man inte alls tänkt sig. Jag och och min man tillbringade en stor del av gårdagskvällen på Närakuten med vår mellankille. När han var ute och lekte med sin storebror och vår grannkille ramlade han och slog sin ena tumme i asfalten vilket resulterade i att hela nageln + nagelroten losnade från tummen. Han blev omplåstrad på närakuten och vi skall idag tillbaka till vårdcentralen för att lägga om tummen igen.
Usch jag tyckte så synd om honom då han hade jätte ont och satt och skrek . Han var dock super duktig och när vi väl var hemma igen så fick han alvedon och ipren och somnade ganska snabbt och har sovit hela natten och verkar inte ha så ont idag så det är skönt.
Denna lilla "utflykt" gjorde dock att min kvällspromenad som jag tänkt ta sket sig, men det är ju så livet är....totalt oförutsägbart.

Lyckades iaf köpa nya gympaskor igår så nu kan jag ut och promenera mer med vagnen

Kommentarer

28 april 2015 09:45

utter

Hu! Kusligt...så blir det ibland. Hoppas han mår bättre snart!
28 april 2015 13:09

LadyG

Aj och gud så rysligt smärtsamt det låter! Stackarn!! Sånt är livet, ibland är det inte så kul men jag hoppas ni får en bättre dag idag!

Logga in för att skriva en kommentar.