EllieSves blogg

67936

Jag har varit överviktig sedan jag var 8-9år. Sedan dess har det konstant gått uppåt. Jag har i perioder mått otroligt dåligt av min övervikt och känt mig hämmad och begränsad i mitt liv. Stor del av min uppväxt har jag även varit mobbad pga den. Min viktresa började i september 2011 och det har sedan dess gått upp och ner i perioder med mer och mindre bra motivation samt en del återfall.

I augusti 2013 gick jag in i väggen och fick diagnosen utmattningsdepression. En av de stora anledningarna till att detta hände var för att jag aldrig någonsin stannat upp när jag känt att livet rullat på för fort, alrdig någonsin reagerat på att kroppen skriker att jag har för mycket att göra och den främsta anledningen av dom alla jag har hela mitt liv satt för höga krav på mig själv och bestraffat mig själv när jag inte klarar mina mål (som jag redan från början visste var helt omöjliga att klara av).

Jag hade börjat min viktresa så bra och gått ner till 86kg. När jag gick in i väggen kom alla kilon jag gått ner tillbaka på ca 3 månader. Jag mådde skit och grät mer eller mindre hela tiden. Sjukskrivningen kom som hett brev på posten och jag var hemma till i slutet på januari 2014. Egentligen för kort tid för att bli "frisk", men jag ville inte vara hemma längre för det gav mig inget.

I juni 2014 blev jag gravid med barn nummer 3. Kanske inte den bästa planeringen kan jag erkänna såhär i efterhand. Alla kilon jag lagt på mig gjorde denna graviditeten till ett litet helvete med mycket problem och smärta som följd. Nu när lillebror är här är det dags att börja om, men denna gången skall jag ta det i en lugn takt så att jag inte stressar ihjäl mig.

13 februari 2013 08:20

Det ständiga dåliga samvetet

Det tär, tär så otroligt mycket att se barnens besvikna blickar och höra hur ledsna dom blir när jag ytterligare en dag inte kan hämta på förskolan eftersom jag måste jobba. Ibland känns det som mitt liv är snedvridet och helt fel. Som att jag ständigt prioriterar fel. Men när är det meningen att jag ska hinna träna om inte efter jobbet. Har dessutom ett jobb som mer eller mindre kräver att jag jobbar över/mycket 2-4 veckor i månaden. Kanske har valt fel yrke, men det är lite sent nu. Har försökt det här med att träna innan jobbet, men jag kommer gå sönder om jag gör det. Jag är inte skapad för att gå upp 04:00. då måste jag ju gå och lägga mig innan jag kommer hem.nästan och det ger mig ändå inte mer tid med barnen. Det eviga dåliga samvetet för att man aldrig någonsin räcker till. Ge mig 24 timmar till på ett dygn tack...

Kommentarer

13 februari 2013 08:46

marieros

Varför måste en enda människa jobba övertid när man har små barn som behöver sin mamma eller pappa mest,?? Konsig samhälle vi lever i! Gör val som du mår bra av,det kommer att hålla i längden, känske träna hemma istället?
13 februari 2013 09:28

utter

Pepp! :)
13 februari 2013 10:37

Gr8

kanske du kan ta med kidsen på träningen? friskis och svettis har väl såna koncept? pepp pepp
13 februari 2013 11:17

thea77

Det är aldrig lätt när man har känslan att dygnet har för få timmar. Men ja bra förslag i tidigare kommentarer, med att träna hemma, eller ha med barnen på träningen. Eller kanske åka iväg på träning efter de lagt sig, vilket såklart förutsätter att du inte är ensamstående eller träningen består av någon gruppträning. Jag har flera vänner som kör den varianten, att efter läggdags sticker den ena föräldern iväg och tränar, styrketräning för deras del.

Logga in för att skriva en kommentar.