icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag har varit överviktig sedan jag var 8-9år. Sedan dess har det konstant gått uppåt. Jag har i perioder mått otroligt dåligt av min övervikt och känt mig hämmad och begränsad i mitt liv. Stor del av min uppväxt har jag även varit mobbad pga den. Min viktresa började i september 2011 och det har sedan dess gått upp och ner i perioder med mer och mindre bra motivation samt en del återfall.

I augusti 2013 gick jag in i väggen och fick diagnosen utmattningsdepression. En av de stora anledningarna till att detta hände var för att jag aldrig någonsin stannat upp när jag känt att livet rullat på för fort, alrdig någonsin reagerat på att kroppen skriker att jag har för mycket att göra och den främsta anledningen av dom alla jag har hela mitt liv satt för höga krav på mig själv och bestraffat mig själv när jag inte klarar mina mål (som jag redan från början visste var helt omöjliga att klara av).

Jag hade börjat min viktresa så bra och gått ner till 86kg. När jag gick in i väggen kom alla kilon jag gått ner tillbaka på ca 3 månader. Jag mådde skit och grät mer eller mindre hela tiden. Sjukskrivningen kom som hett brev på posten och jag var hemma till i slutet på januari 2014. Egentligen för kort tid för att bli "frisk", men jag ville inte vara hemma längre för det gav mig inget. 

I juni 2014 blev jag gravid med barn nummer 3. Kanske inte den bästa planeringen kan jag erkänna såhär i efterhand. Alla kilon jag lagt på mig gjorde denna graviditeten till ett litet helvete med mycket problem och smärta som följd. Nu när lillebror är här är det dags att börja om, men denna gången skall jag ta det i en lugn takt så att jag inte stressar ihjäl mig. 
9 februari 2013 16:24
5

Har bytt depression, dödsångest och panikattacker mot vanliga vuxenproblem

Ibland får jag flashbacks till den perioden i mitt liv som såhär i efterhand har varit den absolut mörkaste, dystraste och absolut jobbigaste i mitt liv än så länge. Från att jag var 18 år (februari 2004) till jag var nästan 20år (oktober 2005) levde jag i ett otroligt distruktivt förhållande. Det är först efteråt som jag förstått hur dåligt jag egentligen mådde. För mig blev det självklarhet att gråta mig till söms varje kväll för att jag var livrädd för att inte vakna upp nästa morgon. Jag vande mig vid att varje kväll bestod av hjärtklappning, att synfältet krympte till en liten svart prick, att jag fick svårt att andas och att jag hade en otroligt stark panikkänsla i kroppen och kände ångest. Jag vande mig och försökte leva med det. Det gick inte. Jag är fortfarande övertygad om.att enda anledningen till att jag inte valde att avsluta mitt liv där och då var för att jag var notorisk livrädd för döden. jag hade så mycket mer jag ville se, så mycket mer jag ville göra och så otroligt mycket kvar att ge. Jag klarade bara inte av att göra det med min dåvarande sambo. Jag minns en gång när jag satt i sängen hemma i vår lägenhet och chattade med min nuvarande man (jag har känt min nuvarande man sedan jag var 15år och vi var vänner innan i blev ett par). Jag satt där och jag minns så väl hur jag tänkte: mitt liv hade varit så otroligt mycket bättre om jag varit tillsammans med honom istället. Detta hände mer än ett år innan det tog slut med mitt ex. På sätt och viss är det lite mina föräldrars förtjänst att jag kom till insikt med vad som egentligen hände i mitt liv. Jag valde efter gymnasiet att flytta 50 mil från alla jag kände till mitt ex hemstad. Jag var utlämnad, inget kontaktnät och jag var ett skal av vad jag varit. Dåligt självförtroende har jag alltid haft nu var det kört i botten. Självbilden jag hade varit inte vacker och jag mådde så otroligt dåligt psykiskt. Jag klarade av 3 veckor sedan flyttade jag hem till mina föräldrar igen som jag inte bott hos sedan jag var 16år. Genom att flytta hem fick jag distans till mitt eget liv, jag fick ett break som jag verkligen behövde. Jag bröt med mitt ex efter ca 1 månad. Då hade jag dödsångest, panikattacker dagligen och var helt ras. Just i detta ögonblick är egentligen mitt absolut största problem vem som ska hämta barnen på dagis. Visst blir jag less på min man med jämna mellanrum, MEN nu blir jag i alla fall behandlad med respekt och det jag säger har betydelse. Så behandla varandra med respekt och pepp pepp för föräldrar som ställer upp för sina barn när dom har det svårt!

Kommentarer

  • 9 februari 2013 16:29
    Gr8
    Vilken berättelse.. tack för att du delar och grattis till rätt väg i livet med rätt kamrat :)
  • 9 februari 2013 16:33
    EllieSve
    Jag såg mig som ett offer tidigare. Och undrade varför just JAG skulle drabbas. Nu är jag på sätt och vis tacksam. Jag var ung, jag fick med mig en erfarenhet som gör att jag vet vad jag vill, vet vad jag vill ha för egenskaper hos en partner och jag har mer förståelse för att det inte alltid bara är att lämna ett destruktivt förhållande.
  • 9 februari 2013 16:37
    gittan52
    Bra föräldrar är de som finns där, alltid, när ens barn behöver en. Oavsett om det bara är för att prata av sig eller kanske flytta hem en stund för att ta ett nytt kliv ut i livet. Åtminstone hoppas jag att våra grabbar ska känna så och att vi är den typen av föräldrar. Ibland säger vi kanske saker ni inte vill höra, men vi säger det för att vi bryr oss och vi vill ert bästa ;)
  • 9 februari 2013 17:37
    Amiechan
    <3<3<3
  • 9 februari 2013 20:24
    utter
    Massa pepp! :)

Logga in för att skriva en kommentar.