EllieSves blogg

67927

Jag har varit överviktig sedan jag var 8-9år. Sedan dess har det konstant gått uppåt. Jag har i perioder mått otroligt dåligt av min övervikt och känt mig hämmad och begränsad i mitt liv. Stor del av min uppväxt har jag även varit mobbad pga den. Min viktresa började i september 2011 och det har sedan dess gått upp och ner i perioder med mer och mindre bra motivation samt en del återfall.

I augusti 2013 gick jag in i väggen och fick diagnosen utmattningsdepression. En av de stora anledningarna till att detta hände var för att jag aldrig någonsin stannat upp när jag känt att livet rullat på för fort, alrdig någonsin reagerat på att kroppen skriker att jag har för mycket att göra och den främsta anledningen av dom alla jag har hela mitt liv satt för höga krav på mig själv och bestraffat mig själv när jag inte klarar mina mål (som jag redan från början visste var helt omöjliga att klara av).

Jag hade börjat min viktresa så bra och gått ner till 86kg. När jag gick in i väggen kom alla kilon jag gått ner tillbaka på ca 3 månader. Jag mådde skit och grät mer eller mindre hela tiden. Sjukskrivningen kom som hett brev på posten och jag var hemma till i slutet på januari 2014. Egentligen för kort tid för att bli "frisk", men jag ville inte vara hemma längre för det gav mig inget.

I juni 2014 blev jag gravid med barn nummer 3. Kanske inte den bästa planeringen kan jag erkänna såhär i efterhand. Alla kilon jag lagt på mig gjorde denna graviditeten till ett litet helvete med mycket problem och smärta som följd. Nu när lillebror är här är det dags att börja om, men denna gången skall jag ta det i en lugn takt så att jag inte stressar ihjäl mig.

29 januari 2013 08:27

så typiskt.

Trots ett besök på akuten igår kom dom inte fram till vad det var och jag har fortfarande ont. Helt klart uthärdlig smärta, men störande smärta. Det tar massor med energi. Det känns dock lite typiskt det som gick så bra i 2 veckor nu har jag tappat gnistan helt. Tycker helt ärligt att det är drygt som fan att aldrig någonsin bli av med sötsuget hur noga jag än är med maten, att aldrig kunna "unna" mig något utan att falla tillbaka i gamla vanor. Det drygt som fan att sockret styr mitt liv och jag kan inte göra ett skit åt det för hur mycket viljestyrka jag än besitter så kommer jag inte orka kämpa varje dag tills jag dör. Det är så drygt att jag alltid springer på motgångar när jag kommer igång. och det är drygt som fan att hjärnan vill mer än kroppen. Drygt...drygt...drygt... Urk.....

Kommentarer

29 januari 2013 08:35

Ulrika12

Gå till V.C: och be om undersökning, hittar inte läkaren något fel be om remiss till röntgen. Du måste få utrett varför du har ont och få hjälp med detta. Det är klart jättejobbigt med sockersug, har du försökt sockeravvänjning?
29 januari 2013 10:15

monosc

Det är jävligt drygt och orättvist men tyvär ser livet ut så, hela tiden. MEN, så länge du (och jag) är medvetna om suget kan vi göra en skillnad. Och att unna sig, är det egentligen något att sträva efter och varför måste det vara mat? Det är skitsvårt, jag kämpar varje dag och flera tusen mäniskor med mig (och dig) men det ska gå!
29 januari 2013 10:40

liliten

Jag håller bara med dig, visst är det orättvist, men när vi kommer dithän att vi vunnit över det här förbannade sockersuget inser vi säkert hur rätt det var om än så jäkla jobbigt! Hoppas också du får reda på orsaken till att du har ont, så ska det ju inte vara! Peppkramar till dig!

Logga in för att skriva en kommentar.