icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag har varit överviktig sedan jag var 8-9år. Sedan dess har det konstant gått uppåt. Jag har i perioder mått otroligt dåligt av min övervikt och känt mig hämmad och begränsad i mitt liv. Stor del av min uppväxt har jag även varit mobbad pga den. Min viktresa började i september 2011 och det har sedan dess gått upp och ner i perioder med mer och mindre bra motivation samt en del återfall.

I augusti 2013 gick jag in i väggen och fick diagnosen utmattningsdepression. En av de stora anledningarna till att detta hände var för att jag aldrig någonsin stannat upp när jag känt att livet rullat på för fort, alrdig någonsin reagerat på att kroppen skriker att jag har för mycket att göra och den främsta anledningen av dom alla jag har hela mitt liv satt för höga krav på mig själv och bestraffat mig själv när jag inte klarar mina mål (som jag redan från början visste var helt omöjliga att klara av).

Jag hade börjat min viktresa så bra och gått ner till 86kg. När jag gick in i väggen kom alla kilon jag gått ner tillbaka på ca 3 månader. Jag mådde skit och grät mer eller mindre hela tiden. Sjukskrivningen kom som hett brev på posten och jag var hemma till i slutet på januari 2014. Egentligen för kort tid för att bli "frisk", men jag ville inte vara hemma längre för det gav mig inget. 

I juni 2014 blev jag gravid med barn nummer 3. Kanske inte den bästa planeringen kan jag erkänna såhär i efterhand. Alla kilon jag lagt på mig gjorde denna graviditeten till ett litet helvete med mycket problem och smärta som följd. Nu när lillebror är här är det dags att börja om, men denna gången skall jag ta det i en lugn takt så att jag inte stressar ihjäl mig. 
21 januari 2013 19:23
1

Tänker på framtiden

Jag tänker och funderar på hur nästa månad på jobbet kommer bli. Denna månaden har arbetsbördan varit väldigt tung att bära. Nästan för tung. Jag har jobbat många sena kvällar trots att jag har ett 8-17 jobb. Jag ligger redan denna månaden på flera dagars övertid (om jag bara ser på tiden jag lagt extra på jobbet). Detta medför självklarhet bieffekter i mitt privatliv. Jag hinner knappt träffa mina barn vilket leder till griniga barn. Jag har gått från att finnas där varje dag hämta och lämna på fsk till att vissa dagar inte träffa dom alls. Jag åker innan dom vaknat och kommer hem efter dom somnat. En del dagar beror det på träningen en del dagar beror det på jobbet. Jag vill inte behöva välja bort träningen för att jag jobbar mycket. Det känns dock som att jag väljer bort mina barn :-( och det gör ont i mammahjärtat även om jag gör mitt bästa för att ignorera känslan eftersom den ger mig dåligt samvete och skapar mer stress än vad jag redan upplever. Jag kommer ge det några månader till för utvärdering sedan får vi se vad jag gör. Jag behöver jobba för att få pengar, men är inte villig att bli slav för det. Företaget köper min fritid den stora frågan är om det är värt det?

Kommentarer

  • 21 januari 2013 20:45
    liliten
    Det är bara du själv som kan fatta beslut över ditt eget liv. Jag hoppas du fattar beslut som både du och barnen mår bra av! Kram och Pepp till dig!

Logga in för att skriva en kommentar.