Belöning och ångest

Ångest, denna, rent ut sagt, förjävliga känsla av misslyckande, varje gång. Jag har ingen karaktär när det kommer till ätande. Jag bor själv, ingen ser, ingen vet vad jag stoppar i mig och ändå smygäter jag. Skulle hunden bry sig, knappast, hon är gränslös av kärlek. Jag är inte direkt överviktig, men har några trivselkilon som skulle behöva bort. Har kommit på att jag älskar självscanning i butikerna för jag skäms över vad jag stoppar i min påse, avskyr att behöva lägga upp sakerna på ett band till allmän beskådan, till allmän bedömning. Äter en bra kost, flexitarian, älskar grönsaker och föredrar hemlagad mat, men det där andra, godiset och chipsen, belöningen, undanflykten, ett tillfälligt lugn i hjärnan. Jag hatar det... Samtidigt tycker jag det är gott, fikabröd och tårtor har jag inte problem att avstå, men godis. Så jag äter, oftast i hemlighet och får sådana skuldkänslor, känner mig världelös och belönar mig ännu mer...

Styrketränar flera ggr/v, snittar promenader och på jobbet ca 7-10 km om dagen, cyklar 13 km till jobbet flera ggr/v och ändå händer ingenting kroppsligt och jag vet att det beror på vad jag stoppar i mig, ändå kan jag inte sluta. Känner mig som en rökare på kvällarna, att fingrarna behöver något att pilla med annat än att stoppa något i munnen. Borde kanske investera i en stressboll, en kulram, ett radband eller en psykolog?

Kommentarer

22 april 2019 19:19

gittan52

Även om du, som du skriver, inte är direkt överviktig nu, så tycker jag att din beskrivning är ett stort varningstecken på att du lätt kan bli det om ditt beteende fortsätter.

Har du funderat på hur du kan ändra det? Stressboll etc i all ära men det krävs nog något annat…

Ett första steg var ju att bli medlem här på MD
22 april 2019 19:38

Fnittra

Jag har sakta uppenbarligen gått upp i vikt så du har rätt, men jag kan också svälta mig själv ibland för att jag har överätit...

Jag har funderat länge och mycket på vad som ev kan styra mitt begär och en sak jag har kommit fram till är känslan av ensamhet. När den gör sig påmind tycker jag synd om mig själv.

På jobbet äter jag mindre även om jag ibland smygäter där med. Vi har ortroligt bra sammanhållning på jobbet och jag har börjat prata öppet om det, men ingen har nog förstått hur illa det är. När jag tänker tillbaka på min barndom stal jag småpengar ur mammas plånbok för att kunna köpa godis och äta i smyg för att jag var sugen, men förmodligen mest för att döva något eller för att jag var hungrig.

Stressbollen skulle mest vara till för att ha något annat att fokusera fingrarna på.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska ta mig ur smygätande. Eftersom jag bor själv och är vuxen med egen ekonomi är det tyvärr lätt att fortsätta. Just nu vinner jag inte över mina egna tankar. Det är som ha en djävul och en ängel på var axel som bråkar.
23 april 2019 07:09

Arrietty

Som gammal matmissbrukare vet jag vad du pratar om och det som är sorgligt är att det inte tas på allvar ens när man bryter tystnaden och pratar om det. Det finns en självhjälpsrörelse, OA, (Overeaters Anonymous, Anonyma Matmissbrukare) som du kan googla på, där finns också telefonmöten där man kan gå in och lyssna och verkligen vara anonym för ingen vet ens att du är där... Eftersom du bor i Stockholm finns det också vanliga möten att gå på. För många är det för skumt med OA eftersom det finns en andlig dimension i programmet, men det är gratis och det är en stor lättnad att dels känna att man inte är ensam, dels kunna sätta ord på sin ångest i ett froum där alla förstår precis vad man pratar om. Alla som kommer till OA är inte överviktiga även om det är vanligt, men primärt kommer de flesta för at de mår så dåligt av sin ångest över att inte kunna låta bli att äta. Många ser sig som sockerberoende, själv är jag inte det.

Sedan finns förstås ätstörningsenheter, men i min erfarenhet är de mest inriktiade på anorektiska ungdomar. Och så finns samtalshjälp via din vanliga vårdcentral - jag har kontakt med en samtalsterapeut med KBT-inriktning... hjälper det? Nja, nu är jag så "ärrad" av otaliga försök och metoder att det inte är mycket som hjälper varaktigt på mig men jag lär nog inte sluta försöka förrän jag ligger i graven

För mig handlar det numera mycket om vikten, men den r ju konsekvensen av beteendet och utan att ändra beteendet har jag inte en chans mot vikten. Din vikt verkar inte vara farlig ännu men beteendet låter för mig som en fullt utvecklad ätstörning.... som väldigt få klarar av att göra något åt på egen hand.

Det är verkligen berömligt att du klarat att berätta på jobbet men de som inte själva har någon sjuklig besatthet (mat, alkohol, spel, shopping) har svårt att förstå vad det handlar om. Mod och styrka önskar jag dig!

Logga in för att skriva en kommentar.