Confession
Vad som inte syns i bloggen är hur jag faktiskt mår... Jag känner att jag nu måste vara ärlig och öppen för att kunna få till en förändring. Here it goes...
Jag har de senaste månaderna inte mått bra. Det är som om ingenting i mitt liv har fungerat.
-Var utan bil en lång period för att den var sönder
-Började jobba och pendla 6 mil (enkel resa) till jobbet vilket tog jättemycket tid
-Försummade min hund som fick vara hos hundvakt tills jag kom hem och knappt orkade gå ut med honom
-På grund av skador kunde jag inte träna som jag ville och tillslut blev det inget alls
-Kände mig otillräcklig på jobbet eftersom mitt uppdrag var ett svåruppnåligt mål långt fram i fjärran som jag offrade allting för på vägen för att nå. Och med allting menar jag all energi
-Stressen och ångesten av ovanstående faktorer hanterade jag genom att äta. Mitt överätarbeteende och tendens till sockerberoende tog oanade proportioner.
Men energin tog slut och den onda spiralen av otillräcklighet i fråga om jobbet, hunden, maten, träningen accelererade tills det endast fanns en bråkdel av Elin, så som man vanligtvis beskriver mig, kvar.
För det är precis så som det känns... som jag inte är mig själv, Jag är något annat nu och ska ta mig tillbaka till det jag en gång var.. så som jag vill vara.
Det som jag kan tycka är konstigt är att det kom som en överraskning. Jag reagerade inte på att jag var under mycket stress och press för det var ju inte så att jag jobbade 20 timmar om dygnet. Men så kom brytpunkten... Under ett samtal med Mammsen så nämnde hon någonting om min bil (som var sönder) och jag började gråta, Kan tyckas som en liten grej att bryta ihop för och det tyckte även jag. Vid ett annat tillfälle inte långt efter pratade jag med Finaste Storasystern och hon nämnde någonting om mina godisvanor och jag började gråta då med. Det var då jag sakta började förstå att något var fel för det var inte likt mig att bryta ihop för småsaker.
Som sagt började jag sakta förstå... Det tog ett bra tag innan spiralen tagit mig tillräckligt långt ner för att jag själv skulle inse att jag behövde söka hjälp...
Det är tydligen en ganska så uppenbar skillnad mot innan, inte bara inåt, för min omgivning har reagerat på förändringen. Från glad, trevlig och positiv till inåtvänd, dämpad och apatisk. För att inte tala om mina spontangråtattacker som är högst olämpliga i offentligheten. Antingen små små saker som utlöser dom eller till synes ingenting alls. Jag har dåliga dagar där jag är konstant gråtfärdig utan att riktigt veta varför.
Detta bidrar till att jag har väldigt svårt att tänka positivt. Energin finns inte så jag ger upp. Ser inga möjligheter utan bara stänger av.
Mitt oproportionerliga godisätande fick till följd att jag har gått upp ca. 10 kilo på två månader... Varje gång jag ser mig själv i spegeln påminns jag om att så som jag ser ut nu beror på mitt destruktiva ångestätande som är ett resultat av min mentala hälsa.
När jag vaknade upp i fredags var jag trött som vanligt för jag hade haft svårt att somna kvällen innan men något var annorlunda. Klumpen i magen och känslan av att allting är skit med världen och mitt liv var mindre, knappt märkbar och jag kände mig helt plötsligt som mig själv igen. Omgivningen märkte det också då jag skämtade, skattade och var närvarande på ett helt annat sätt. Detta höll i sig på lördagen och jag hoppas att det även gör det idag. Jag är realistisk och tror inte att detta kommer hålla i sig för all framtid utan de dåliga dagarna kommer att komma men just nu njuter jag i fulla drag av att i alla fall inte ha impulsen att ligga i fosterställning och gråta.
Jag har under dessa dagarna fått tillbaka viss handlingskraft och konstaterade att om jag ska bryta mitt destruktiva förhållande till mat (främst godis) så får jag bli aktiv på matdagboken igen! Sagt och gjort, Jag vägde mig, mätte mig och på måndag sätter jag igång att väga och dokumentera allting som jag stoppar i mig. Jag är på rätt väg! :)
Kan dock inte lova att bloggen inte kommer att förvandlas till en deppblogg om de dåliga dagarna börjar hopa sig men jag ska göra mitt bästa att fokusera.
Kommentarer
-
Välkommen tillbaka!! Det bästa med en sånhär sida är att den finns tillhands när man vill och behöver den - man behöver inte förklara (även om du precis gjorde det), ursäkta sig eller något annat eftersom den är DIN hjälp för DIG att nå DITT mål. Och behöver du skriva deppinlägg för att få ur dig det du känner - då ska du skriva deppinlägg eftersom det hjälper dig. Jag skickar massa peppkramar!
Logga in för att skriva en kommentar.