icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag är en tjej på snart 40 år och jag hatar min kropp.....jag säger aldrig ”hata” om någon eller något men jag hatar verkligen min kropp. Jag hade aldrig haft problem med vikten tills jag träffade min älskling. 18år gammal och lycklig för första gången..mat och alkohol ”was my friends” och även annat som inte hjälpte. Mellan 20 och 21 års ålder så gick jag ner en otrolig mängd vikt. Jag skulle gifta mig och ville se helt perfekt ut. Det slog åt fel hål och jag åt ingenting men tränade 4-5 timmar varje dag. Min bröllops klänning som jag hade beställt fick en sömmerska ta in 5cm på varje sida i midjan 3 dagar före mitt bröllop. Mina ögon öppnades med att min man ställde mig framför spegeln en dag när jag klev ur duschen. Han tog båda sina knytnävar och la upp dom under min bröstkorg, dom försvann nästan och han har stora händer. Han sa -Tycker du att du ser bra ut nu? Det öppnade mina ögon + att jag enbart kunde handla kläder på barnavdelningarna, min bästa kjol va i storlek 7år. Efter detta gick jag upp till en ganska normal vikt för min längd. Jag vart gravid med min son och då gick jag naturligtvis upp i vikt som man ska...men jag gick inte ner efter. Vi flyttade hem till Sverige när min son va 8 månader och livet vart svårt..inga jobb inget hus mm så jag la på mig mer vikt. Min dotter kom till världen 2003. Livet va ganska bra jag hade ett bra jobb och vi köpte en jätte fin dalagård. Jag ville bli mer mitt gamla själv igen så jag gick med ett program som liknar det här. Där gick jag ner jätte bra. Jag höll en bra vikt i några år sen hände... HELVETES VECKAN! Min lillebror tog livet av sig, pappa fick en svår cancer och jag förlorade mitt jobb. Jag gick in i väggen så det bara smackade om det. I och med detta så gick jag upp i vikt med raket fart. Nu väger jag mer än någon sin gjort (förutom som höggravid). Jag hittade denna sida och jag hoppas innerligt att jag ska gå ner vikten och bli hälsosammare som människa. Jag vill vara med när mina barn växer upp och jag vill orka göra saker med dom och själv orka göra det som gör mig glad. För er som har lyckats ta sig igenom denna text säger jag....God On You! Slut på babbel och start på life! FordGirl Här är lite info om min vikt också =D Jag började min resa här på Matdagboken i mars 2010 då vägde jag 66kg. Jag gick ner mycket sakta till 62,3 i juni 2010. Jag tappade lusten och gick upp med raketfart och nu i februari 2011 så har jag tagit tag i mitt viktproblem igen. Jag vägde 69kg Första torsdagen i Februari och har vägt mig varje torsdag sen dess. Mitt slutmål är 52kg som jag hoppas klara innan min födelsedag vilket är den trettionde december 2011.
11 april 2012 09:58
8

Vägrar bli deprimerad!

Det har varit en riktigt tuff början på detta år. Det är försvårt för mig att gå in i detalj men min andra lillebror dog mycket plötsligt och helt oväntat. Han och hans fru är min och min mans bästa vänner. Vi gör så mycket roligt tillsammans. Nu känns allt så jävla meningslöst. Som vanligt med mitt depressiva humör kommer vikten som ett brev på posten. Men, och det är ett stort MEN, min bror skulle hata att jag förstör alla mina framgångar över något som jag inte har kontroll över. Så nu jävlar ska jag inte hamna i det där träsket som jag har grävt mig ur. Istället för att tänka...fan jag har gått upp så mycket....så försöker jag intala mig själv att jag faktiskt "bara" har 4.8kg att gå ner. Förra gången gick jag ner från 69 till 53. Nu ska jag ner från 58,3 till 53,5. Det har också hjälpt att titta på historikern. Förra året vägde jag mer än vad jag väger nu. Jag har gått med i några av forums tävlingarna här, som biggest loser midsommar och vi som vill gå ner 2,5 eller mer i april. Jag vet hur mycket det hjälpte mig förra året så jag vet att det kommer att funka nu med. Att läsa mina egna inlägg här är både bra och jobbigt. Jag skriver ganska mycket om hur jag har varit till Gotlands medeltidsvecka och det är något som vi och dom (brorsan och hans fru) har gjort varje år. Våran vuxensemester där vi inte är föräldrar först utan jag och min man som par. Det är för svårt att tänka positivt om gotlandstiden ännu men jag försöker så gott det går. Det är säkert jätte flummit att läsa det här inlägget för det är skrivet rakt ur huvudet....men jag kände att jag måste skriva av mig lite. Som en hund skakar vatten ur pälsen, tänkte jag skriva ur mig, och stoppa, början på denna depression. Kramisar alla där ute!

Kommentarer

  • 11 april 2012 11:15
    Troxii
    Usch, beklagar verkligen :( KRAM!
  • 11 april 2012 12:03
    FordGirl
    Tack Troxii... Jag fattar inte riktigt när tragedierna ska sluta???? Nu är det bara jag och min lillasyster kvar på mammas sida. Jag har en bror och syster på pappas sida också. Men det går inte att förställa sig hur tomt det är efter mina två bröders bortgång. Båda så oerhört unga...bara början av livet 26 och 27år han dom bara bli :`( Nu får det vara nog tycker jag!!!! Kram på dig!
  • 11 april 2012 12:05
    thea77
    Jag beklagar sorgen, jag ryser i hela kroppen när jag läser ditt inlägg, jag önskar så att enda anledningen för dödsfall vore av ålderdom, sorgen kan man aldrig komma ifrån, men känns ändå på något sett att lättare att hantera sorg efter en person som gått ur tiden pga hög ålder än andra orsaker och fått lämna livet på tok för tidigt. Jag har själv en lillebror som är en av mina bästa vänner och han är den person som betyder mest för mig, och tanken på att förlora honom är en av mina värsta mardrömmar, och jag blir så lessen när jag tänker på att du lever i min mardröm så att säga. Tycker du gör rätt i att skriva av dig, det är skönt att få lätta sitt hjärta och ibland är det skrivna ordet lättare att få fram än det talade ordet. Stor kram till dig och alla i din brors närhet.
  • 11 april 2012 14:12
    Troxii
    Vad var det som hände? Blev de sjuka? :( Livet är sjukt orättvist.. *Kram
  • 11 april 2012 14:26
    FordGirl
    Ja livet är orättvist ibland! Min första bror, som jag förlorade, tog sitt eget liv. Det kom som en chock för oss alla. Han hade haft ett svårt liv men det hade äntligen börjat att ordna upp sig. Min andra bror somnade på kvällen, lite småförkyld, och vaknade inte på morgonen. Dom vet inte varför. Han lämnade en underbar fru och liten dotter efter sig. Vi förstår ingenting och jag tror fortfarande inte riktigt på att det är sant. Som sagt livet är orättvist!
  • 11 april 2012 14:34
    thea77
    Vad hemskt att behöva ta farväl av två syskon. Det gör så ont att förlora de man älskar, jag har ingen erfarenhet med att förlora syskon, men jag miste min man genom en olycka för snart 4 år sen. Så på sätt och vis kan jag relatera till din sorg. Jag hoppas ni snart får svar på vad som hände din bror. VAd fruktansvärt det måste vara att inte veta varför något så tragiskt händer, jag kan inte ens föreställa mig den smärtan. massvis med kramar.
  • 11 april 2012 19:23
    Troxii
    Nä men gud, usch vilken fasa att vakna och ser att sin make ligger där... :( jag kan inte sätta mig in hur din sorg är, jag har aldrig förlorat ngn, men jag kan tänka mig... Många kramar till er, kommer tänka på er!
  • 11 april 2012 21:02
    FordGirl
    Tack för fina kommentarer mina vänner <3 Dom värmer mitt hjärta!!!

Logga in för att skriva en kommentar.