icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Brutalt ärligt? Jag ska försöka i alla fall, men jag lovar ingenting. En logg över svårigheten med att bli av med en minst sagt ohälsosam undervikt. Ett försök att ta mig i kragen och må bättre, för mig och min familjs skull.
12 oktober 2010 07:41

Vecka 1

Jag har ett minst sagt lustigt förhållande till mat, äta bör man annars dör man heter det. Men jag äter inte, känner knappt hunger vilket verkar vara genetiskt. Min far hävdar att han är lika dan, skillnaden är att han har pondus (läs ölmage) att ta utav de dagar han inte äter. Jag har ingen pondus, ingen reservbank.
Jag blev gravid och lovade mig själv att jag skulle ta tag i maten, göra allt ordentligt. Som vanligt gapade jag för stort och misslyckades, visst åt jag och gick upp i vikt. Jag mådde fruktansvärt dåligt om jag missade en måltid med 10 min, alltså åt jag. Så kom dottern och jag upptäckte att kroppen var tillbaka till vad som för mig är normalt, ingen hungerskänsla, inget illamående om jag missade en måltid och de kilo jag glatt mig åt att jag gått upp under graviditeten (och som var kvar efter förlossningen) de försvann.

Jodå, dottern klarar sig. Jag skötte mitt matintag sålänge som jag ammade och om inte om hade varit så skulle jag nog klarat mig bättre idag. Men självklart hände om. En inflamerad rygg efter en olycka på en snorhal parkering, starka smärtstillande och antiinflamatoriska som gjorde att jag inte fick amma. När inte dotterns välmående fanns som sporre för mitt matintag försvann det.

Äter jag, så blir det onyttigt, det är smidigare (och godare) att plocka fram en bulle ur frysen eller äta av makens fruktpajer, än att laga ett mål mat. Att jag känner motvilja mot att laga mat gör inte min situation bättre.

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.