Första inlägget

Jag märkte inte att jag hade gått upp i vikt förrän de vägde mig på sjukhuset. Jag hade bukspottkörtelinflammation och då vägde de mig. 78 kg. Och jag som trodde att jag fortfarande vägde 65. Mina kläder passade fortfarande, jag förstod ingenting. Jag har aldrig orkat bry mig om min vikt egentligen. Visst störde det mig, men killar vill fortfarande ha mig och jag ser inte ut att väga över 80 kg, så varför bry sig? Skulle köpa ett par byxor i lördags. Storlek 42. Det är min storlek det. Men jag kom inte ens i dom. Och jag vägrade testa storlek 44. Speciellt inte med tanke på att jag var en 38:a innan. Jag vet att jag är dum som vägrade testa 44. Sanningen är att jag testa ett par men jag ångra mig och tog av mig dom för jag visste att om jag kom hem med ett par byxor i storlek 44 så skulle mina föräldrar bara fortsätta babbla om hur fet jag är. Sådana shoppingdagar för mig brukar sluta med att jag hoppar av vid netto och köper chips, godis och riskakor med gräddfil och lök-smak. Riskakorna tar jag egentligen bara för att det inte ska se så onyttigt ut. Sen sitter jag hemma och käkar det i smyg. Chipsen gömmer jag vid sängen, där syns dom inte. Jag brukar vilja ha dipp till, och då gör jag det, men då gör jag även morötter till så mina föräldrar inte blir för misstänksamma. I vilket fall. Vändpunkten kom i lördags. Med byxorna. Jag gick aldrig till netto efteråt, utan jag gick hem utan att köpa något. Vi har en crosstrainer hemma. Vi köpte den i slutet av januari. jag tränade på den i 2 månader utan resultat. Grejen var den att jag åt mer än vanligt för att jag tränade. Klart som fan jag inte gick ner då. Sen tog jag ett uppehåll i en månad pga skolan. Lite dumt tänker ni nu kanske. Men det känns som att ifall jag ska springa på crosstrainern så måste jag ha lugn och ro hela dagen för att mentalt förbereda mig. Ajja. Min poäng är jag började i lördags, igen. Men den här gången känner jag mig mer redo än sist. Den här gången har jag ett mål. Jag vet att det jag kommer säga nu är inte så man borde börja, men jag vill så gärna vara smal. Jag gick inte på min studentbal i förrgår för att den klänningen jag verklige ville ha inte passade mig och en annan klänning var nejnejnejnej. Jag sket i min jävla bal för att jag tänker för mkt på vad andra tänker om mig. Och jag är realist. Jag vet hur jag ser ut. Därför tänker jag gå ner i vikt tills jag får på mig ett par byxor i storlek 36. Det hatar jag btw. Falska kompisar. Jag har en vän som är smal.. inte smalsmal.. men smal.. (hon har bröst och rumpa, men platt mage och slank i övrigt), och när jag sa "jag måste gå ner i vikt" så skrattade hon och sa "varför det?" . Sen har jag en annan vän som bad mig blunda och se en bild framför mig av hur jag ser ut, sen skulle jag öppna ögonen och se hur jag VERKLIGEN ser ut. Idiot. Hon trodde jag hade en förvrängd bild av mig själv. Ajja. Det börjar nu iaf.

Gradviss blogg

Första inlägget

Kommentarer