En torstad. Dagen innan min student! :P
Mitt förra inlägg vara är realitet. Någonting annat kan jag inte kalla det för det är så mitt liv ser ut. Jag hoppas bara att jag kan komma till den punkten då jag istället får säga att "det är hur mitt liv såg ut".
Jag har varit väldigt nere dom senaste dagarna. Det har varit mycket att tänka på men jag kunde inte riktigt sätta fingret på någonting konkret som gjorde det så jobbigt, förutom att jag om ågra dagar kommer att "lämna" min klass och aldrig få ha skol-tryggheten tillsammans med dem mer. Dessusom var det massor av saker som jag skulle fixa igår men som tur var så fixade jag det mesta, så idag är jag inte lika stressad faktiskt. men jag går rund med en konstant oro-ångest-kännsla och jag har börjat förknippa det lite med mitt problem med mat. Sen jag skrev inlägget (var det i måndags?) så har jag inte gjort några förbättringar. Jag förvånar mig själv då jag väljer att få trygghet från att tröstäta och sedan återskapa "kontroll" genom att försöka få upp det igen. Det låter sjukt. Det är sjukt.
Jag har inte köpt Bulimibibeln än.. men jag tror att jag borde det. Jag tror att jag stressas upp här hemma tillsammans med min familj för att jag vet att jag gör någonting fel som dom inte vet om. Det känns som att jag borde berätta det för att då kommer jag också kunna söka hjälp typ.. Men samtigt så skämms jag så mycket att jag gång på gång ger mig själv fler chanser att klara upp det på egen hand.
När jag ställde mig på vågen imorse så visade den 53 kg.. Jag kan inte glädjas över det. jag skämms för att den inte visar mer.
Jag är vid den punkten nu att jag inte har någon koll alls på vad som verkligen får gå genom min kropp. Jag tar näringen från mig själv och jag märker det. Jag är skakig och jag är ovetande. Jag vörsöker verkligen inte få upp allt jag äter, det är inte så. Men jag har dom senaste dagarna inte kunnat hålla mig borta från mängder av godis, fika tårta osv.. Och det är alltid någonting i mig som per automatik låter mig inse att jag inte kan hålla det nere.
Det läskiga är att detta är min verklighet. men jag tror typ inte på det själv. Hade jag vait en av er som läser detta så hade jag blivit vettskrämd och mycket ledsen för mig. men ändå sitter jag här, nästan oberörd, och skriver.
Jag vill gå ner i vikt på rätt sätt.. så som jag gjorde i början av vandringen här på Matdagboken. Jag trodde aldrig att detta skulle vara jag.
Jag ville skriva av mig lite. Ta inte på er någonting. Jag kommer att ta mig genom.
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.