Att känna sig utanför
Det är en sak som jag alltid brottas med, känslan av att vara utanför. Min familj består av min man och mina två barn. Ingen av dem är överviktig. (Eller gubben har en mage men han lider inte av den och vill inte hålla igen.) Resten av mina anhöriga är normalviktiga.
Nu till problemet, mina normalviktiga anhöriga gillar att träffas och grilla, fika och/eller äta glass och godis. Som igår t.ex. gubben gick till affären och köpte glass till sig och barnen. Jag ville inte följa med ens för det är så deprimerande att jag inte kan äta. Men du går ju inte upp i vikt av EN glass! Gubbens ord. Nä, jag går inte upp i vikt aven glass MEN jag går inte heller ned. Jag är så trött på att vara tjock!
Nu hade jag två alternativ, antingen sitta med och titta på medan resten av familjen åt glass och känna mig ledsen eller så gör jag mågot annat. Jag gjorde nåt annat, jag ställde mig på crosstrainern och körde intervaller. Vilken gjorde susen för mitt humör men känslan finns ändå där.
Jag måste omprogrammera mig och inte tänka så mycket på vad jag inte kan göra, utan mer vad jag kan göra.
Hur gör du? Fixar du något annat som är mer anpassat efter din diet?
Gillar
Kommentarer
-
Känner igen mig lite. Är också den enda "tjockisen" i familjen ända sedan jag var lite och tog tid innan jag blivit bekäm i min "roll" och inte ledsen av det. Nu när min mamma kommit upp i åren har hon också blivit rund, men hon kan komma ner i normalvikt på 2 mdr om hon vill. Frustrerande.
Det jag funderar över när jag läser ditt inlägg är inställningen till godis och efterrätt, att du vil kunna va med i gruppen som äter detta. Varför tycker du man inte kan vara del i gruppen utan att delta i sockret?
Nu är jag allergiker och har därför som oftast fått avstå fikor och glass när andra skulle ha, så har ganska tidigt blivit neutralt inställd till sånt och har efterhand nått därhän att jag helst vill avstå även om folk vill skaffa sånt som även jag tål (för att jag inte mår bra av socker). Märker dock att det mer är min omgivning (speciellt min syster) som tycker det är jobbigt att jag inte äter sötsaker när de gör det. (minns tydligt första julen med familjen då jag tackade nej till efterrätt. Många höjda ögonbryn). Poängen med min historia är att det kanske är värt att fundera på just varför du känner dig utanför.
ps: det som hänt efter att jag under årens lopp minskat på kolhydrater och godis är att det spridit sig i familjen och att min allergianpassning också blivit del av det. Mina syskon äter GI och få kolhydrater, har dragit ned på gluten och slutat använda laktos, börjat träna mer OCH mår bättre.
många hälsningar,
valnöten
-
Jag förstår dig fullkomligt, det där var faktiskt det svåraste när jag slutade dricka alkohol för 12 år sedan. Det handlar för mig inte om att det är så tråkigt att inte få äta "godisgott" utan att dt är en jobbig känsla att inte vara med i gemenskapen och vara som andra... Med alkoholen bytte jag faktiskt helt livsstil och umgicks i andra sammanhang än där alkohol serverades de första åren. Nu är det inget problem längre men det är fortfarande lite tråkig med träffar som så uppenbart går ut på att man ska dricka gott och kanske bli lite lagom lummig... så det unviker jag och jag är numera en sådan där tråkig typ som bryter upp först från fester.
Med mat är det mycket värre för det kan du inte undvika och det finns så ånga tillfällen och det är tråkigt att vara den som alltid säger nej tack... jag tror ju att om jag någonsin lyckas med att leva enligt den matstil jag faktiskt vill så kommer det att bli som med alkoholen, det kommer att vara extra svårt i början men sedan hittar jag nog en stil och ett sätt som fungerar. Ett viktigt problem som inte ska ignoreras tycker jag och inte viftas bort med "det är väl inga problem" för det KÄNNS!
-
Jag avstår alltid godis, kakor, choklad m.m på vardagar, och oftast också på helger. Jag vill äta chips någon gång på helgen, och då kan jag inte äta annat också.
Även efter över 3 år som jag legat under målvikt äter jag sällan fika och sådant när andra gör det, jag tycker inte att man måste äta alltid när andra gör det. Jag vill ju förbli smal, och då kan jag inte äta också.
-
Tack för alla fina och hjälp fulla kommentarer. Skönt att jag inte är ensam i känslan.
Logga in för att skriva en kommentar.