Det ständigt dåliga samvetet

Livet är inte enkelt. Vem har förresten sagt något annat? Det svänger än hit och än dit och vi får snällt följa med. Ibland tar man svängarna rätt bra och andra gånger sitter man i vägrenen omtumlad efter vurpan och funderade över vad som egentligen hände. Jag är där nu. IGEN! Att kämpa med vikten är en lång resa genom livet. En kamp som aldrig slutar enligt de otroligt driftiga deltagarna i Biggest Loser. Var dag av ens liv så måste medvetandet följa med i var tanke och i var handling. Å visst är tanken med där. Men den har likt ettt spöke hemsökt mig med det dåliga samvetet hela veckan. Jag har promenerat hela tre gånger under veckan, varav en av de gångerna i stundtals spöregn.
Men ändå...MATEN! Sambon har haft hysteriskt mycket på sitt jobb och jobbat i princip dubbla skift i två veckor nu inklusive den helg som passerat. Detta innebär att jag ensam har haft hand om hela hemmet, mat, städ, tvätt, en extremt klåfingrig etttåring samt två tonårsrevolterande döttrar med skolarbeten hängandes i nacken. Lägg till detta: bakning för ettårkalas och avslutning med dotterns fotboll. Känns som om jag kan gå på "forever". Som grädde på moset så är förkylningen tillbaks i huset igen. Vi hann vara fri ca två veckor och nu är jag och lillgossen förkylda. Huvudet värker emellanåt så jag blir galen och det blir ju inte bättre av att nattsömnen störs då den lille vaknar minst två ggr/natt och är ledsen för tänder och snor.
Gnällt färdigt? Jo, typ. Här kommer då resultatet av ovanstående livssituation: Ingen planering kring mat (spontaninköp och ruskiga genvägar). På dagarna när jag är själv så blir det oftast ingen riktig lunch utan jag tar det jag hittar eller det som ligger där och ser gott ut. När jag är så här trött och urlakad, för det är så jag känner mig just nu. Då blir maten lidande. Det kommer som ett brev på posten. VARFÖR? Jo, för att maten och lusten att äta är starkt kopplat till människans sinnelag och jag är extremt känslig där Har insett det nu efter alla år och det är väl en vinst i sig. Jag tappar fullkomligt sugen för att göra allt jag föresatt mig när det pressar på för mycket från alla håll. Tror nästan att det är mitt eget sätt att hantera den stress som situationen innebär genom att totalvägra allt! Jag kan kliva upp på morgonen och känna att jag ska ta mig för en massa saker och det kommer att bli en bra dag osv. inom en timme så är det någon liten grej som gör att jag känner "usch, fy vad jobbigt. Nä jag ids inte det, och inte det heller..:" Sen så är jag igång igen.
Jag vet att om jag tar mig tid att planera. Göra upp en matplan och dessutom styra upp dagen lite och bestämma mig för att hålla det så kommer jag att lyckas. Just nu hjälper jag liksom till att bekräfta mina dåliga sidor och det gör ju att jag bara blir ännu lägre i i ork och humör. Jag är så grymt beroende av att få positiva resultat kring vikten. Sitter och suckar emellanåt och tänker att varför står jag still i vikt? Jag kommer alltid se ut så här och varför når jag inte mitt mål? Sjukt att ens snurra sig in i de tankarna. Jag har ju precis radat upp anledningarna här ovan. Ingen människa går ned i vikt på att vara nedstämd, inaktiv och slarva med maten. Jag ska försöka göra mitt yttersta att ta tag i detta nu. Under dagen när jag får en ledig stund för mig själv så ska jag planera in lite menyer för de kommande dagarna. Plan 1! Sen ska jag se till att skaffa mig lite egotid i helgen då hela familjen är hemma. Jag ska själv gå ut på en långrunda och bara gå, gå, gå!
På måndag väntar ett spännande möte, något som jag hoppas ge mig extra energi att resa mig upp och fortsätta. Hoppas det blir ett givande möte. Jag är förväntansfull!
Hoppas att ni alla får en härlig helg. Jag tänker göra mitt yttersta för att få detsamma!

Kram H

HelenaEs blogg

Det ständigt dåliga samvetet

Kommentarer