Snurrigt bloggande om ätstörningar
Jag har märkt, precis som många andra, att när man lägger så mycket fokus på vad/hur mycket man äter så känns det som att man blir hungrigare!
Ett tveeggat svärd, kanske? Jag tror ju att en sådan här sida är väldigt bra för att man ska bli mer medveten om vad man egentligen stoppar i sig, men jag tror också att det är väldigt viktigt att man inte går och tänker på mat och kalorier hela dagarna.
Jag har två systrar, en som kämpat mot anorexia och en bulimiker, så jag kanske är lite överkänslig... Och eftersom jag själv vägde 150 kilo så antar jag att någon slags ätstörning måste jag väl ha haft. Eller?
Sen alla dieter som flyger omkring! Soppdieter, piller, LCHF, GI, ViktVäktarna osv, osv. Vad sägs om kalorier in - kalorier ut? Att ta trapporna istället för hissen? Promenera istället för bussen? Jag menar inte att dieter inte fungerar, men jag blir så irriterad på de jag känner som äter en diet i ett par månader och går ner i vikt och sedan återgår till att äta och leva som de gjorde innan, för att några veckor efter DET gnälla över att de går upp i vikt igen!
Men jag kommer bort från ämnet... En kompis sade till mig igår att hon önskade att hon bara kunde "få en släng av bulimi eller anorexia". Jag blir så provocerad av den inställningen! Ja, jag kanske är känslig - som sagt. Men jag tycker att attityden finns på så många olika platser. Jag har jobbat mycket inom skolan, med ungdomar och jag tror att vi sneglar på ett bakslag av uppmärksamheten media har gett ätstörningar. Missförstå mig rätt nu! Jag tycker att det är BRA att vi lyfter fram och pratar om det, men nu får vi akta oss lite. Backa ett par steg och titta ordentligt.
I högstadiet pratar, särskilt tjejerna, om ätstörningar på samma sätt de pratar om dieter. Som en "quick fix". Som att man bara kan få "en släng av" anorexia och sedan bli frisk!
Min syster har inte bejakat sin anorexia på nästan tio år, men den finns där! Hon måste vara konstant uppmärksam på att inte trilla ner i fallgropen och börja svälta sig.
Många av tjejerna jag har pratat med om det här har inte förstått att "sjukdomen" inte går över. De tror att det är som en förkylning. Och det skrämmer mig.
Med två smala systrar som har varsin ätstörning har självklart samma tanke slagit mig! När jag var yngre, det vill säga. Under en period kände jag mig dålig och svag för att jag inte hade deras viljestyrka. Att jag inte kunde svälta mig, eller kräkas.
Men jag mognade, antar jag.
Åh, jag vet inte riktigt vad min poäng är idag... Annat än att jag är orolig över trenden.
Och att man KAN få hjälp med övervikt inom sjukvården också.
FaR är en av de bästa saker friskvården har kommit med. Fysisk aktivitet på Recept. Och att det är bättre att bita ihop och gå till sin doktor och prata om sin övervikt än att tro att man kan kräkas bort sina problem.
Ta hand om er. Och era barn!
Kommentarer
-
Har inte riktigt greppat det här med FaR, vad gör den för skillnad mot att motionera på egen hand?
-
Himla bra skrivit! Håller med i varje ord du skriver. Jag vet att jag haft/har en ätstörning och många andra runt omkring mig som tillåtit sig själva att bli såpass överviktiga. Tillslut förlorar man kontrollen över ätandet, och det måste ju (enligt mig) räknas som en sorts ätstörning.
-
Jag "gick på FaR" för tre-fyra år sedan. Skillnaden det gjorde för mig var dels att kontakten med en sjukgymnast under tiden gjorde att det var svårt att vara omotiverad. :o) Jag hade vattengymnastik två gånger i veckan och det var lättare att ta sig iväg när det var inbokade möten och inte min egen vilja som styrde. Även att vara i en grupp hjälpte. Några var där pga sin övervikt, andra efter knä- och ryggoperationer. Genom att jag kom iväg två gånger i veckan så blev det naturliga följden att jag också började på gym - där sjukgymnasten som höll i vattengympan jobbade. För min del så var den största hjälpen just att det var inbokade träningstillfällen, jag fick rutin på det och även om det tog emot i början så började jag ganska snabbt känna att det var skönt att röra på mig och det öppnade dörren för andra slags träningar. Sen så ska ju mycket heder gå till den underbara sjukgymnasten! Han var världens bästa! :o)
-
Håller med till 110 %! Jag gillar inte heller dieter. Det är ju knappast så att man håller på och bantar hela livet. Hur kul är det egentligen? Nä, jag äter vad jag vill, fast med måtta! Och det har ju funkat hur bra som helst hittills. Det enda jag kanske tänker på är väl att äta lite långsammare kolhydrater, men det är bara för att då håller jag mig mätt längre. Känner också igen mig i det där att man tänker på kalorier hela dagarna och ofta känner sig hungrig. Haha, måste säga att så känner jag vissa dagar! Men matdagboken är inget "för alltid" för mig. Jag kommer nog lägga ner den efter sommaren. Och då har man ju mer eller mindre förstått vad och hur mycket man kan äta så man slipper att väga och greja hela tiden, detta är mest som en insikt för mig =)
Logga in för att skriva en kommentar.