Tänk vad mycket jag lär mig...
… om mig hela tiden.
Man kan ju tycka att en kvinna på 49 år skulle vara ganska så bra bekant med sig själv… jag menar… hallå FYRTIONIO ÅR! Men si det hjälper inte eftersom jag hoppas och tror hela tiden att jag är/blivit någon annan. Japp, självförnekelse och lurendrejeri, på hög nivå. Men det är spännande samtidigt.. att gå tillbaka i bloggen och se hur jag tänker och planerar och då kan jag se att… “Du tjejen, det där kommer inte att fungera” Fast såklart, när jag är i det så ser jag inte det. Men jag tänker som så, hellre efterklok än inte klok alls.
Vad som hänt? Tja ni kan säkert gissa. De där fina kilona jag hade tappat innan midsommar, så att jag kunde unna mig lite gott, minns ni dem? Glöm dom! Det började bra, jag “unnade mig” på midsommarafton men kunde ändå hålla det på en bra nivå. På midsommardagen var jag på tåget igen och vägde och registrerade. Dessutom motionerade jag. Men när kvällen kom så blev det problem… ni vet min okompis, Kolhydratdjävulen … han fick luft under vingarna när vi satt ute på altanen, jag, raringen och svärmor. Vi drack lite vin och så dukade vi fram en ostbricka. Lugnt tänkte jag, hade gjort fröknäcke åt mig och det fanns Brieost… men så kom det fram päron och vindruvor… och då tog han (Kolhydratdjävulen alltså) i från tårna och så var det kört. Jag gav upp lite där… inte helt om jag ska vara ärlig… det fanns en liten tanke i mitt bakhuvud men … tja 😞 Sen gick det åt fanders, glass, choklad, kex, inget reggande och inget vägande av maten. Inget hetsätande dock, vilket jag är glad för.
Däremot har jag vägt mig varje dag… ingen rolig syssla kan jag säga. Kaninerna med stora tassarna hänger med öronen och de blå fåglarna sitter och gråter på mina axlar.
Igår skjutsade raringen hem svärmor och i morse när min kompis Vågen visade på skrämmande 120,9 så bestämde jag att nu får det vara nog! Så idag har jag planerat in kycklingfilé, förhoppningsvis kan jag hålla mig under 800 kcal idag, som en rivstart. Och till det massssssor med vatten med äppelcidervinäger.
Det sköna är… att jag faktiskt längtar tillbaka till … ja till att tänka på vad jag äter, registrera och gå ner i vikt. Jag saknar det livet mitt i allt frossande. Det måste väl vara positivt eller hur?
OK så, jag bröt ihop, men nu kommer jag igen, upp på hästen igen!
Peppelipeppningar till alla er som firat lite för mycket på midsommar, nu kör vi!!!
Och kramar till alla 💓
Gillar
Kommentarer
-
Den där vidriga vidriga okompisen - ( Vi får hitta på ett bra namn åt den lille djävulen )
Jag tror ju faktiskt att det finns bara ett sätt att stoppa hen och det är att totalt svälta ut fanskapet-
som för en alkoholist - INTE ta första glaset , dvs för oss INTE ta första tuggan.
När jag landade i den insikten , och framförallt accepterade att det är så det ser ut för mig , en sorgeperiod och lite ( nä ganska mycket och intensiv mentalträning / KBT ) så har det aktiskt varit lättare att stå emot- det finns helt enkelt inte något annat varaktigt långsiktigt sätt för mig att leva på än att helt utesluta sällskapet av denna vidriga okompis.
VAd man också måste ge akt på är att om inte alla vägar bär till Rom så gör de flesta det....dvs lär känna dina igångsättare som sedan leder till triggers....här var det nog i ditt fall , sällskap, avslappning , vin & ost spm ledde dig käpprätt......
Vet själv hur jäkla svårt det är och hur hopplöst det känns men det går att vända - och du har alla möjlighetar att klara av det.
Jag stöttar, hejar och bär dig längs med vägen
Kram
-
Tack 8veckor
Ditt stöd känns verkligen Jo, den insikten har jag nog kommit till också, att de där sakerna inte får vara med i mitt liv. Men nu trodde jag att jag kommit så långt att jag inte behövde oroa mig. Ja ja, ibland lurar man sig själv.Just nu är jag vid gott mod och tänker fixa detta. Frukosten idag bestod av vatten och kaffe
Kram och tack igen -
Då är vi 2 då- jag har också träffat på det där lilla fanskapet.... inte bara under midsommarhelgen, utan till mig kom han lite innan och styrde mig helt ur banan.... men nu fick jag lite tröst och styrfart igen- Du är ju på banan igen det blir det liksom av sig själv när man berättar....
-
Flisan57 nu kör vi du och jag. Tillbaka på tåget, vi vet hur man ska göra så det är bara att köra på. Tillsammans fixar vi det
-
JA , Kicki nu kör vi på!
-
Det kommer fler prövningar på er viktresa, men för varje gång och ju längre ni kommer så blir det lättare. Att slarva ibland är för de flesta inte så farligt, det viktigaste är att man snabbt återgår till de nya vanorna och inte fortsätter slarva.
Det var bra gjort Kicki47 att snabbt återgå, och jag brukar också nästan längta efter ordning efter slarv🙂
Logga in för att skriva en kommentar.