icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Mirabellas livspussel
5 juni 2014 09:34
1

Årsrapport 13/14 - en utvärdering

Efter en tung period i mitt liv med ett allvarligt sjukt barn och allt det för med sig, samt ett riktigt skitår på jobbet så startade jag om mitt liv under sommarsemestern förra året. Då hade jag ätit LCHF-kost sedan 2010 men under det senaste året flera gånger avvikit från min kosthållning pga stress och gått upp mer än 15 kg.

Sedan starten med LCHF 2010 har jag annars konstant gått ner i vikt, stått still, gått ner osv - mer i början och långsammare vartefter. Det var därför väldigt jobbigt när jag fick lov att köpa större jeans och inse att jag blivit tjockare igen.

Jag inledde mitt nya år redan i juni förra sommaren med träningsläger och detox. Första veckan drack jag äggmjölk och gröna drinkar mest hela tiden men åt middag varje kväll. Träningen bestod av promenad och styrketräning före frukost, ett kortare crossfitpass mitt på dagen och olika former av "cardio" (dans, promenader, löpning, cykel) på kvällen. Inga vilodagar...

Mitt under sommaren höll jag på att klappa ihop helt. Jag hade panik över att det snart var dags att börja jobba igen och fastnade i ett tänk kring att jag inte skulle hinna vila upp mig under semestern. Jag fick olika allergiska reaktioner, benen svullnade så att jag fick ha stödstrumpor och jag kunde inte sova på nätterna för alla ältande tankar som malde i huvudet. Idag är det konstigt att tänka på att det bara är elva månader bort i tiden - det känns som ett annat liv.

Jag fick ge mig själv träningsförbud och köpte ett antal bra böcker att sitta och läsa. Flera av böckerna är kvar olästa - så fort jag satte mig i solstolen somnade jag... Jag somnade i soffan framför TV:n, somnade i sängen, somnade på altanen och gjorde inget alls på ett par veckor.

Hösten kom och jag började mitt vanliga liv med jobb, dans, trägårdsarbete och familj. Sonen mådde bara bättre och vi firade segrar hela tiden. Jag åt LCHF och vikten återgick så sakteliga till där jag varit när jag började gå upp igen. Jag har fått lov att sy in mina jeans, köpa nya mindre och konstatera att kroppen minskar av sig själv medans jag fokuserar på annat i livet.

I år tar jag med mig två stora lärdomar om livet i allmänhet och hälsan i synnerhet;

Livet går hela tiden upp och ner. Ibland är det tung uppförsbacke och ibland är det lätt och nerförslut. Tidigare har jag nog tänkt att uppförsbackarna har varit tillfälliga och "onormala" tillstånd, nu har jag lärt mig att sjuka familjemedlemmar, föräldrar som blir äldre, jobbiga relationer på jobbet mm dyker upp med ojämna mellanrum i livet.

Jag har slutat se på nedförsbackarna som ett normaltillstånd där det bara är att gasa på och förvänta sig mer och snabbare hela tiden. Istället har jag börjat förstå att det kan vara idé att bromsa i nedförsbackarna och stanna och lukta på blommorna. Livets nedförsbackar är tillfällen när vi ska samla energi till uppförsbackarna - för de kommer att komma med ojämna mellanrum och oftast när vi minst behöver dem.

Jag stressar inte upp mig längre - inte ens när det kommer oväntade nya uppgifter på jobbet och det redan är fullt i kalendern. Jag njuter av att ha en son i övre tonåren och en man som även han är självgående. behöver jag göra något särskilt på jobbet så bokar jag in det med mig själv och meddelar familjen att "maten få de fixa själva" för jag ska jobba över.

Jag lägger också in skolk med jämna mellanrum i kalendern. Just nu tex sitter jag på jobbet och reflekterar över mitt liv på betald arbetstid, just idag har jag nämligen tomt i kalendern fram tills jklockan elva....men det behöver ju ingen få veta, jag jobbar på här vid datorn som ett riktigt arbetsbi. wink

Det andra jag har lärt mig är att sluta vara så målfokuserad. Målen kom in i min varksamhet (utbildning) via idrottspsykologin - plötsligt skulle varenda litet barn visualisera mål och vi skulle skriva utvecklingsplaner åt alla håll och kanter. Bra förvisso - men inte alltid. Detta smittade nämligen av sig även på mitt privata tänk.

 Det finns ingen anledning för mig som är 156 cm lång (som en Hobbit enligt sonen) att bry mig om BMI-tabeller. Hur mycket jag än sköter om mig, tränar och äter rätt så kommer tabellen ändå att visa rött. Jag har för mycket muskler - och dem är jag rädd om och vill inte vara utan...

Det är heller ingenting för mig att hålla på och väga mig i tid och otid. Jag blir bara ledsen när jag ser hur mycket vågen visar och förvirrad när vågen går upp och ner. nej, bättre då för mig att mäta med måttband och använda klädstorlekar som måttstock.

Mitt fokus ska inte ligga på mål längre - utan på genomförandet. Det viktigaste är att äta rätt, genomföra träningspass (eller bära grus i trädgården och dansa) och satsa på det i livet som betyder något och som gör att jag mår bra. Då kommer resultaten av sig själv!

I måndags tog jag på mig ett par jeans som hängt tre veckor i garderoben sedan sist och upptäckte att de var på tok för stora i midjan. Jeansen har ganska hög midja och den "vek ner sig" hela tiden, så det slutade med att jag fick rulla midjan för att inte tappa dem. :-)

Hr ska jag gå vidare nu då? Jag vill gärna försöka minska lite till i omfång men samtidigt är jag nu på den punkt där det brukar kunna ta stopp. Blir jag mindre? jag får väl se  om ett år vad som hänt, tänker jag!

I sommar ska jag ha träningsläger med mig själv, men också njuta av att vila med familjen. Jag ska läsa böcker och ta det lugnt,  träna hårt och svettas - i lagom proportitioner.

Kommentarer

  • 5 juni 2014 10:01
    sundasara

    Vad klok du är! kram!

Logga in för att skriva en kommentar.