En pytteliten människa

Jag känner mig i balans nu. Balans är ju inget konstant tillstånd så det kommer väl att ändras ibland, men just nu mår jag bra. Kanske blir det också lättare att komma igen i tuffare perioder ju mer man finner balansen i sitt liv. Maten går på rutin och motionen blir det allt mer av. Det är ju faktiskt roligare och roligare att röra på sig ju mindre man väger och desto starkare man blir. Benen trampar fort på cykeln och jag flyger upp för backar som jag tidigare gått av cykeln och gått i. Till stor del tror jag att styrkan bokstavligen kommer inifrån. Mitt morgonprogram, som jag gör minst fem dagar i veckan, innehåller mycket "core". Både i yogadelen och med kettlebellövningarna. Att familjen mår bra och sonen är frisk gör ju också sitt till. Det känns overkligt att det bara var ett år sedan som läkarna kliade sig i huvudet och erkände att de inte hade nån aning om vad felet var. Ett besked ingen vill få... Igår var jag borta från jobbet ett par timmar och när jag kom tillbaka i morse fick jag veta av vår lagledare att en (minst sagt kolerisk) kollega löpt amok och gapat om att jag inte gjorde mitt jobb utan "bara gått iväg". Jag kände mig helt lugn och tog inte åt mig alls - jag bara förklarade för lagledaren att jag varit borta på läkarbesök och att jag både meddelat vår chef och mina närmaste medarbetare var jag var. Dessutom förklarade jag att uppgiften som kollegan gapat om inte alls skulle göras av mig utan av en helt annan person. Sedan sökte jag upp den andra personen (som glömt uppgiften) och berättade för honom om den arga kollegan. Jag förklarade hur jobbigt jag tycker det är när hon blir arg och gapar. Kollegan höll med om att han inte heller tycker det är ett acceptabelt sätt. Dessutom sa han att den arga personen kunde sökt upp honom istället för att springa runt och skälla. Varför var det här så viktigt då? Jo det var faktiskt ett riktigt genombrott för mig! För det första var jag helt lugn och tog inte åt mig alls av det som hänt och för det andra delade jag min erfarenhet med en kollega. För ett år sedan hade jag gråtit på toaletten, tröstätit godis på hemvägen, ältat det som hänt om och om igen och trott att jag var ensammast i hela världen. Nu ser jag vem hon är; en bitter och arg människa som gapar och skriker i stället för att ta det lugnt och fråga hur det ligger till med saker och ting. En pytteliten människa i marginalen som är helt oviktig för mig och mitt liv. Tänk att alla självhjälpsböcker jag någonsin läst äntligen kommer till praktisk användning istället för att bara vara fina teorier i huvudet. Häpp!

LCHFtjejs blogg

En pytteliten människa

Gillar

Kommentarer