Äntligen!
Ja jäklar, maj månad har än så länge gått väldigt bra! Jag har gått ner det där kilot som kom tillbaks i april, plus ytterligare ett hekto, så nu kan jag säga att jag totalt gått ner nio kilo sedan januari! Det går inte fort, men samtidigt har jag inte kommit såhär långt på flera år, och (ursäkta den slitna klyschan) försöker se det som en livsstilsförändring som kanske måste komma långsamt för att fastna. Det känns bra, som jag äter och lever nu skulle jag kunna fortsätta hela livet.
Träningen går också bra. I april satte jag inga andra mål än att ta mig till gymmet, men nu har jag börjat öka lite igen och idag gjorde jag 4 x 4 på 47,5 i bänk, vilket kändes riktigt fint! Mitt tidigare pb är 50 kilo, och jag räknar med att slå det nästa söndag, då satsar jag på 52,5. Löpningen (joggandet) är för stunden lagt på hyllan då det känns som att jag får ont varje gång jag försöker, förra omgången i benhinnorna och senaste gången i fötterna. Ska ge det en ny chans när jag väger några kilo mindre, jag gissar att det helt enkelt blir för stor belastning med nuvarande vikt.
Jag kör crosstrainer och trappmaskinen som konditionsträning just nu och trappmaskinen dödar mig snabbare än något annat. Idag tog jag 13 våningar och benen var som gele efteråt, lungorna värkte och jag kunde knappt andas. Detta trots att det inte ens var 3 minuters arbete! Helt galet. Men jag märker att trapporna på jobbet går lättare och det är huvudsaken - målet är ju att klara av alla vardagstrappor utan ansträngning, och det kommer jag snart att göra.
Något som var lite oväntat när jag kom till gymmet idag var att en styrkelyftstävling var i full gång, och jag märkte att en gammal vän var med och tävlade. Kan ju säga att det var ganska motiverande att stå på crosstrainern och trampa på samtidigt som hon lyfte upp 165 kilo i marklyft. 165 kilo! Och då väger hon betydligt mindre än jag.
En väldigt tråkig sak som hänt den senaste tiden är att min kära farmor gick bort och vi var på begravning i torsdags. Mycket tårar och jobbiga känslor när vi satt framför kistan och lyssnade på prästen, men också en fin stund när vi fikade efteråt och pratade om henne. Hon var alltid en punktlig människa och hon hade varit nöjd över att alla var i tid till ceremonin och att prästen kunde börja fem minuter tidigare. Är ledsen över att demenssjukdomen tog henne det sista året, men ändå glad över att jag har fått ha henne i mitt liv så länge, och att hon varit frisk större delen av tiden. Hon blev 90 år och jag är snart 34, så jag har ändå haft tur.
Nåja, nu ska jag gå och lägga mig, ladda för en ny vecka och hoppas jag kan få ett fint resultat på vågen även denna gång.
Gillar
Kommentarer
-
Du har uppnått det jag tycker är viktigast, att hitta ett sätt att äta och motionera som man kan fortsätta med resten av livet.
Jag vet inte hur det är att ha mor- eller farföräldrar, alla hade gått bort innan jag föddes. Ett citat jag tycker mycket om är ” Sorgen är kärlekens pris”.
-
Roligt att det går bra för dig med vikt och träning och riktigt bra jobbat på knappt ett halvår!
Ja var glad över alla minnen med farmor och att du fick "känna" henne så länge!❤️
Logga in för att skriva en kommentar.