Allt jag vill är att spy

Var beredda på ett riktigt negativt inlägg. Känner du för att läsa solskenshistorier får jag be dig leta på en annan blogg idag, för jag är på botten. Jag är arg, ledsen, trött och förbannad. Jag känner mig totalt maktlös och samtidigt som att jag gräver min egen grav. Och den graven blir i storlek XXXXL. Eller, det är snarare som att jag står bredvid mig själv när jag gräver och kollar på denna grävande (läs ätande) kvinna och bara skakar på huvudet. Vad håller du på med? frågar jag mig själv. Men jag får inget svar. Jag har alltid trott att jag har kunnat sluta när jag vill. Att det handlat om disciplin och att jag skulle kunna ta tag i beteendet själv, möjligen med hjälp av nån bok, men att jag faktiskt skulle klara att bryta mina destruktiva ätmönster ensam. Men trots alla föresatser så fann jag mig plötsligt på Willys med cola och ett kakpaket, vitt bröd och choklad i korgen. Jag sa åt mig själv att det här var ju inte bra, du får inte äta upp allt det här på en gång nu. Jag nickade lydigt och gick sedan och ställde mig i kön till bageriet bredvid där jag köpte tre stora bakelser. Väl hemma tittade gårdagens synder på mig från kylskåpet - en familjepizza från Pacos. Jag sa bestämt ifrån att nejdu, det räcker allt med en slice åt dig! Så jag tog en slice. Sen åt jag en macka. Sen tog jag en slice till. Sen åt jag en bakelse. Sen åt jag några kakor. Sen åt jag en bakelse till. Sen åt jag upp kakpaketet. Sen sa jag åt mig själv igen - nu räcker det. Sen åt jag upp sista bakelsen också. Och nu sitter jag här, och det enda jag vill göra är att stoppa fingrarna i halsen. Det känns som om det vore det bästa, att rena kroppen från all skit. Jag sitter i min datorstol nu och är halvt på väg att resa mig och gå till badrummet. Det skulle kännas så mkt bättre efteråt. Känns det som. Samtidigt vet jag att jag i min hjärna tagit ett steg längre i min ätstördhet. Jag brukar säga att nejdå, jag har ingen ätstörning, jag är bara lite ätstörd. Men nu vet jag inte längre. Jag har aldrig känt ett så starkt behov av att spy förut. Det har aldrig känts så lockande. Men jag förstår ju att om jag gör det så är det inte en vinst, tvärtom. Ger jag efter för den här känslan en gång, så kommer jag göra det igen. Det är att förlora. Att förlora stort. Och jag kan tänka mig hur livet kommer utveckla sig - jag kommer äta mer för att jag tänker hela tiden att "äh, jag kan ju bara spy upp det igen": Det kommer bli min genväg. Som kommer göra mig ännu sjukare. Så istället ska jag surfa runt lite på landstingets hemsida och se om det finns nån ätstörningsklinik i närheten. Jag behöver nog lite hjälp med att få bukt på det här.

Kommentarer

2 november 2013 16:23

Pinglann

Jag håller med de andras inlägg. Jättebra att du inser att du behöver hjälp, det är första steget. Det andra steget är att ta en kontakt så att du får den hjälp du så väl behöver - sen är det "bara" att åka med och lägga sig i "träningsläger" för att bryta negativa beteendemönster. Det är inte lätt, men det går, ofta med två steg fram och ett tillbaka. Men det går, och det går lättare med hjälp. Önskar dig varmt lycka till.
2 november 2013 15:31

tiwesa

Kunde varit mycket mer negativt, du har ju faktiskt kommit fram till att du har ett problem, och ska åtgärda det. Et tips om du inte redan tänkt på det är att kolla upp KBT, det tänkte jag göra.
2 november 2013 15:43

lflickan

Det är starkt av dig att inse att du har ett problem som du inte kan hantera på egen hand och söka hjälp.
2 november 2013 15:48

Blendy04

jag hejar på dig, håller tummarna att det går bra.
2 november 2013 16:11

thea77

Jag håller med om att det är oerhört starkt gjort att inse att du inte kommer klara av att ta dig ur tankarna och handlingarna själv, och det är det första steget på rätt väg, Jag tycker du gör helt rätt i att ta hjälp av det sjukvåren har att erbjuda, vissa saker går det helt enkelt inte att ta sig ur på egen hand, och det finns ju tack och lov medmänniskor där ute som vigt sina liv åt att hjälpa en när man nått den insikten.
2 november 2013 19:08

okunnig

Du är stark som skriiver detta! Och det är säkert många föer här på matdagboke som tampas med samma problem som du som säkerligen uppskattar detta inlägg som är ärligt och uppriktigt. Skönt att du har tagit första klivet och börjat titta på altetnativ Bra jobbat:-) kram!
2 november 2013 20:38

FrånNu

Det är som de andra skriver klok som inser ditt problem. Dessutom tycker jag det är bra att läsa att allt är inte bara superenkelt och nedgångar går som en rutschkana för alla. Jag önskar dej all lycka till i din kamp!!
4 november 2013 21:05

Linnex

<3

Logga in för att skriva en kommentar.