Ångestfylld helg!

*Varning för extremt gnälligt inlägg om en karl och inte så mkt om mat*

Den här helgen har bjudit på både toppar och dalar. Topp i fredags, då jag bjöd en vän på mat och vi gick ut och hade den grymmaste utekvällen ever! Alla vi kände var ute, vi hann med en krogrunda på tre uteställen och pratade med både nya och gamla bekantskaper. Hamnade på efterfest med i princip alla som var på sista utestället hos en kille som styrde upp beer-pong* och vi hade grymt roligt hela kvällen.

Träffade dessutom en kille, som jag även såg förra helgen, och det är här ångesten börjar. Jag följde med honom hem och vi hade det allmänt mysigt. Vaknade dagen efter och fortsatte myset. Jag sa att jag var tvungen att gå hem, men han tyckte jag skulle stanna på pizza.. Kände dock att hemmet, rena kläder och en dusch lockade, så istället tog vi följe upp på stan och skildes åt där. Det kändes så otroligt bra när vi umgicks, jag märkte att jag kände saker jag inte känt för någon på flera år - jag föll för honom. Hårt och direkt.

Det här borde ju resultera i att jag skulle känna mig uppåt, men icke! Så fort jag kom hem så kraschade jag, toppen vände till en riktigt djup dal och ångesten rev i hela kroppen. Försökte analysera vad jag kände och jag tror det är följande: jag vågar inte känna något för någon, då det gör mig sårbar. Jag tycker inte om att vara sårbar. Det gör livet så oerhört mycket svårare och jag blir livrädd, för om jag tycker om någon så gör det ont om jag förlorar personen. Att han dessutom har barn och vi har väldigt olika politiska åsikter (alltså verkligen - totala motpoler) gör inte saken enklare. Det känns bara jobbigt, tungt och komplicerat just nu.

Jag hörde inte av mig något igår, men han var tydligen ute igårkväll för jag hade två missade samtal vid 03 inatt. Vaknade på betydligt bättre humör imorse och tänkte: okej, det kanske inte är så farligt att känna något ändå. Han hörde av sig, vilket betyder att han åtminstone tänker på mig också. Det kanske finns en strimma glädje att hämta här och inte bara ångest. Vi är olika, men det kanske inte gör så mycket i längden. Sen kom nästa tvära tanke: det här är för bra för mig. Han är för bra, för snygg - jag kommer sabba allt. Jag kommer blotta mitt jag inför honom och han kommer vända sig bort för han kommer inte tycka om det han ser i mig. Eller så kommer jag vara för på och visa för tidigt att jag har känslor för honom, och det kommer skrämma bort honom.

Den känslovågen ebbade tillslut ut och idag vid klockan 14 skickade jag ett sms där jag frågade om han varit ute dagen innan. Efter ett tag kom ångesten tillbaks, men i lite annan skepnad: han har fortfarande inte svarat. Ju fler timmar som har gått, desto större har ångesten blivit. Han har redan insett att han inte vill ha mig, säger ångesten. Han vill inte ha med mig att göra. Jag träffade min absoluta drömkille, men han vill inte ha mig. Han är inte intresserad. Han är allt jag någonsin har velat ha, men det kommer inte bli någonting. Försöker ställa in mig på att han inte kommer svara, någonsin. Ger upp hoppet. Men samtidigt - han ringde mig ju inatt! Han tog följe med mig upp på stan igår, trots att det är rätt långt! Han ville att jag skulle stanna och äta pizza med honom hemma, sen frågade han igen om jag ville käka något på stan. Så beter man sig väl inte dagen efter om man inte är intresserad? Eller? Jag vet fan varken ut eller in...

Otroligt nog så har jag inte dövat ångesten med mat under helgen. Snarare tvärtom, jag har inte varit hungrig eller sugen på någonting under hela helgen. Har inte ätit direkt nyttigt, men i små mängder. Imorgon blir det träning och jag hoppas att endorfinnivåerna kan höjas lite. Jag vet ju att även om det skulle vara så att han aldrig hör av sig så kommer jag må bra igen. Just nu känns det inte så, just nu känns det som att hela min värld rycks bort. För att inte tala om hur patetisk jag känner mig som skriver såhär när jag bara träffat karln två gånger! Gah....

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

*För den som inte vet vad beer-pong är så innebär det att man är i två lag med muggar med alkohol uppställda som på bilden nedan. Sen har man en pingisboll och kastar den mot det andra lagets muggar. Bollen ska studsa på bordet en gång och sen träffa en av motståndarlagets muggar. Blir det träff får motståndarlaget dricka upp innehållet i muggen och slänga den, och det lag som blir av med sina muggar först förlorar. Jag förlorade men är inte bitter för det... inte ett dugg...