Att gråta på gymmet.
Jag har hållit ihop ansiktet bra under veckan. Lett på jobbet, pratat ut med ansiktsbehandlaren om snubben (vi pratar om allt), berättat för mamma att livet är kasst just nu och fått precis den respons jag behöver: "Du är aldrig ensam, du har alltid mig". Det värmer i hjärtat, tillsammans med alla fina kommentarer här, plus att jag fick en visit av brorsan och bebisen. Bebisar borde säljas som antidepressiv medicin! Eller okej, det kanske var en dum idé...
Jag lyckades ta mig i kragen igår, tog mig till gymmet och genomförde ett pass efter jobbet, även om jag verkligen inte ville. Det tog emot hela vägen och det enda som fick mig att ta den vägen var tanken "jaha, vad ska jag göra annars då? Sitta hemma och tänka ihjäl mig?". Bättre att svettas lite först, även om det inte var kul någonstans. Dagen idag var ännu sämre, även om jag som sagt höll ihop på jobbet, trots att jobbdagen bara bjöd på teknikstrul och kaos, vilket gjorde att jag jobbade över en timme utan att lyckas lösa problemet. Hade absolut ingen lust att gå till gymmet, men som min kollega sa: efter en sånhär jobbdag är det ganska gött att träna. Och återigen - vad skulle jag göra annars? Tänka ihjäl mig som sagt.
Så jag tog mig iväg och körde en timmes styrketräning, men ärligt talat var jag helt omotiverad. Körde dock på ändå - vad ska man göra när man ändå är där liksom? Någon jag också visste var där var min vän P, vi som blev sådär osams i somras, och jag har faktiskt inte berättat för henne om det här med snubben. Men under passet byggdes en stark känsla upp: jag måste prata med henne om det här! Så jag gick förbi lyftarflaket och visst stod hon där och körde marklyft (jag räknade till 120 kg på stången, sen tappade jag räkningen). Jag gick fram och gav henne en kram och det brast på en gång. Började gråta floder, mitt bland alla vältränade styrkelyftare, och kunde inte sluta.
Som det brukar vara med tårar kändes det något bättre efteråt, och hon kramade mig riktigt hårt och det kändes väldigt skönt. Vi har varit vänner så länge och jag behövde verkligen lätta mitt hjärta för henne, även om hennes coach nog inte uppskattade att jag störde i hennes minutiöst planerade pass. Men äh, det får han ta. :)
Jag försöker fokusera på det positiva, och alla bra människor jag faktiskt har i mitt liv, även om det är svårt. Jag tänker: vad bra att jag känner såhär, det betyder att jag lever och att jag även kan känna bra känslor lika intensivt. Men tanken får inte riktigt fäste, jag vill inte känna, jag vill egentligen sjukskriva mig från jobbet och lägga mig i sängen med typ en box vin och ett kilo choklad, trycka bort allt det här jobbiga. Har inte haft såna här känslor på många år och jag hade glömt hur det känns.
Men jag vet ju att i längden mår även hjärtesorgen bättre av träning och bra mat än den där vinaren och obscena mängder choklad... Så jag försöker. Hoppas det går bättre för er andra därute! 
Gillar
Kommentarer
-
Kramisar
-
Jobbig sits....men du klarar dig igenom...och kommer fram starkare. 🌹👍
-
Det kommer att bli bättre även om det känns svårt för dig nu. Bra gjort att du tog dig till gymet ändå, man blir starkare både fysiskt och psykiskt av träning. Pepp och kram !
-
Fy! Alla har vi sånna perioder ibland. Men härligt att du försöker tänka på det positiva, är ju så man orkar med när det känns neråt. Du ska se att det snart vänder för dig! Och du är inte ensam om att gråta på skumma ställen, har själv brutit ihop på både de ena och andra stället! Det är väl bättre det, brukar jag tänka, att man iaf. kan få ut känslorna. En massa styrkekramar till dig!!!
-
Kärlek och relation an vara lika tuffa som underbara... jag är på väg att resa mig efter en skitsituation det senaste åren. Det går man blir stark och glädjen kommer tillbaka sakta men säkert. Det går även om det tar tid!
Vilken underbar vän du har!
Ha en fin dag :)
Logga in för att skriva en kommentar.