Att inte räkna kalorier en helg betyder inte att hetsäta.

Ska jag behöva banka in det i min fördömda skalle? Den verkar inte fatta klarspråk, denna mosiga hjärna! Alltså, så här är det : Jag har verkligen känt behovet av att strama upp kost och träning nu efter konferensen, så jag vill inte äta alltför onyttigt. Samtidigt vet jag att totalförbud och råbantning inte fungerar på mig, jag har testat förut och det slutar med överkonsumtion. Hursom, nästa helg ska vi ha tjejkväll med lite julmiddag hemma hos en nära vän. God mat, lite att dricka och trevligt sällskap - det kan inte bli bättre! Jag ser fram emot helgen och det ska bli kul, men så kommer min hjärna in och förstör allt. Planen är enkel: att äta som vanligt på dagen och så lite julmat och dricka på kvällen. Kanske lyxa till det dagen efter med lite tacos och en Ben & Jerrys eller nåt sånt. Lite lagom sådär. Inte allt på en gång. Då kommer min hjärna in och säger: Ååååååh, vad tråkigt! Får jag bara äta en B&J? Godis då? Hamburgare? Fan vad trist, det känns helt meningslös att inte få äta allt när jag ändå inte ska räkna den helgen. Det är lika bra att jag passar på, eller hur? Allt eller inget liksom. Och så blir jag gärna lite deppad, för att ja, vad tråkigt det är att behöva tänka på vad man äter. Tråkigt att man inte får äta precis som man vill. Tråkigt att ha begränsningar. Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Men! Då måste jag örfila min hjärna lite. För det är faktiskt såhär: [FET]Att inte räkna kalorier en helg betyder inte att hetsäta.[/FET] Alltså, bara för att jag ska ha tjejkväll och äta lite extragott, behöver det inte betyda att jag måste hetsäta. För uppenbarligen är det vad hjärnan vill - när jag inte räknar, ja då ska det hetsas och tryckas så mkt som bara går. Och det är slut med det nu! Jag måste ifrågasätta min hjärna - varför vill du äta jämt? Vad är det egentligen som är fel? Vad tror du att maten kommer lösa? Du vet att den inte hjälper över huvud taget, alltså är det meningslöst att hetsäta. Det enda maten gör är att hålla din kropp igång, frisk och stark och hälsosam. Och det är det enda. Maten är inte någon allmedicin, det är inte tröst eller sysselsättning eller lindrar smärta eller stresshantering. När du försöker få maten till något den inte är, då blir det för mycket och det enda som händer, verkligen det enda, är att du blir fet. Så, hjärnan. This is the deal: Vi ska vara ganska strikta en vecka nu. Något mer kalorier lördag lunch när päronen hälsar på, men det ska bli inom ramarna för ett litet kaloriminus. Fokus ligger på bra mat och träning. Nästa helg, då är det tjejkväll. Den är på lördag, så det finns ingen anledning att ta en pizza på fredag "bara för att helgen ändå är körd". Det är den inte. Det finns inte heller någon anledning att skippa träningen på lördag, eller äta onyttiga och onödiga mellanmål, "bara för att.." under dagen. På lördagskvällen däremot, då blir det julbord. Vi ska då ta lite av det godaste och äta oss mätta. Inte reflektera så mycket över det, utan bara äta så vi blir mätta. [FET]Det innebär alltså att vi INTE tar om fyra gånger. Det innebär INTE tre portioner efterrätt.[/FET] Mål: att känna mätthet. Min förhoppning är att efter en lite striktare vecka så kommer mättnadskänslan vara tydligare efter lite lyxigare mat. På söndagen kommer vi vara lite bakfulla, du och jag. Då gör vi såhär: Vi äter nåt hemlagat. Nånting gott. Typ tacos. Sen tar vi nån liten efterrätt. Sen ska vi träna på att vara här hemma, en bakfull söndag utan att äta. Det kan bli jobbigt. Det kan kännas ångestfyllt, för vi vet båda två att det är bakfylleångesten vi dämpar med ätandet såna dagar. För såhär är det: en bakfull, regnig söndagseftermiddag i november är det kanske inte så kul att vara singel. Det kanske är i såna stunder man faktiskt önskar att man hade någon som man kunde ligga och krama i soffan. Och det är helt okej. Man får känna sig ensam och svag ibland, hur självständig och nöjd med livet man än är. Ibland är det okej att inte vara självständig. Att krama en kudde och känna sig övergiven då och då. Att gråta en skvätt över det man förlorat. Över sånt man kanske aldrig får igen. Över livet, och hur underbart och jävligt det är på samma gång.

22 november 2013 08:14

Tjohanna

Jag tror våra hjärnor är släkt. Men det är nog helt rätt väg att gå, våga känna, våga ifrågasätta. På det sättet kan vi ta oss framåt och lära oss äta normalt. Kämpa på! =)
21 november 2013 20:03

elm010

Känner igen det där... Dumma hjärna! För mig hjälper det att planera kosten på ett ungefär i förväg, då vet jag vilka ramar jag har.

LadyFats blogg

Att inte räkna kalorier en helg betyder inte att hetsäta.

Kommentarer