Bulltortyr

Ja, mycket ska man vara med om i studentkårens värld av engagemang, men tortyr, det trodde jag inte! Idag skulle jag vara med på studentkårens fullmäktigemöte, FUM, som är ett maratonmöte man har två gånger per termin och tar alla beslut som kårstyrelsen sen ska genomföra. Innan mötet var det ett litet event som kallas "för-FUM" inne i kårhuset, där man kunde träffas och prata igenom alla handlingar som skulle tas beslut om. Där hade man också förberett tortyr - redan när vi kom in märkte vi att det luktade kanelbullar. Det var ett hårt slag för mig, dag två utan onyttigheter. Det var då de satte in dödsstöten - bullar och kaffe var gratis! Jag insåg direkt att det luktar för gott för att jag ska klara av det. Det vattnades i munnen redan när jag kom in. Så jag tog en kopp kaffe och en bulle. Åt långsamt. Mums. En av de som var med hade kört en nutrilett-diet i en månad och stod emot. Jag sa nåt beundrande, sedan hände följande. För att ni ska förstå vad som hände (om ni är intresserade alltså) så måste jag gå tillbaks till i söndags, då jag var på bibblan och lånade lite böcker. Fick med mig ett par böcker om ätstörningar (diskret underst i högen) och en av dem hette "Trösta mig aldrig med en karamell", en gammal bok skriven av en tjej, eller ja kvinna, med ätstörningar. Ana Martinez heter hon, det låter som hon är halvberömd radiopratare, men hon var nog före min tid för jag känner inte igen henne. Boken är tunn och indelade i korta kapitel, nästan i krönikeform, och i redan i det första kapitlet fångade hon mig totalt. Hon skriver om hur hon sitter vid ett matbord, det är fest och fullt av rätter. Alla har ätit upp och sitter och pratar med varandra, men hon kan inte ta ögonen från all mat som är kvar. "..då sätter sig Fru Bulimia i mitt knä. Från den stunden är det hon och jag. /.../ Alla dessa halvätna fat som ingen bryr sig om. Bara Fru Bulimia och jag som betraktar längtansfullt resterna av Janssons Frestelse. Längtan förvandlas till desperation. - Du måste ta en bit till, annars dör du! viskar Fru Bulimia i mitt öra. Du måste ta allt som är kvar..." Det var vad som hände mig efter den där första bullen. Fru Bulimia satte sig i knät på mig, gosade ner sig i min mjuka famn och satte sig ordentligt till rätta. De andra pratade om något inför mötet, men Fru Bulimia pratade bara med mig och jag hör inget annat. Hon säger: - Kan du förstå han som går på nutrilett? Stackars, stackars människa. Så tomt och tråkigt livet måste vara utan mat. Mat fyller livet med mening, tycker du inte det? - Nej, svarar jag bestämt, man lever inte för att äta, utan äter för att överleva. - Det där är inte sant och det vet du. Vänd dig om, kolla på bullfatet. Där har du meningen med livet. Och så den här killen bredvid dig, som inte tog sin bulle! Han väljer döden framför livet. - Sluta nu, han är ju skitduktig, han har gått ner 9 kilo på en månad! Det är mer än vad jag har lyckats med om man säger så. - Det spelar ingen roll. Din vikt spelar ingen roll. Och eftersom han inte åt någon bulle.. Ja du ser ju hur många som är kvar? Du skulle kunna ta en utan att nån märkte nåt. - Du, det där är under min värdighet. Sånt gör inte jag. - Inte? Kolla på bullfatet igen. Mycket kanel, mycket socker och hembakta. Det luktar ju underbart, eller hur? Och du kommer sitta på möte i evigheter sen, du behöver lite socker för att hålla dig vaken. Och mina protester blir svagare och svagare och till slut hör jag mig själv fråga den där duktiga killen om jag får ta hans bulle. Och han säger javisst. Och jag går fram och tar en till. Råkar ta en som inte är genomgräddad. Den är degig och inte god, men självklart äter jag upp den. Det är som att andas ut efter man andats in. Att inte äta upp den är inte ett alternativ. Det dök alltså upp en frestelse och jag föll. Min enda tröst är att jag reste mig upp igen. Rent bokstavligt, eftersom jag blev ombedd i vänliga ordalag att lämna mötet. Inte på grund av att jag åt hans bulle om ni trodde det, utan pga nån byråkratisk miss. Jag hade inte blivit invald på rätt sätt så jag fick gå. Väldigt snopet när man ställt in sig på ett sextimmarsmöte. Första tanken var given: jag blir besviken, har ingen plan för kvällen, vet inte vad jag ska göra, så jag vill köpa godis och bakverk och bara äta. Men! Min enda tröst i denna bulltortyr är att jag faktiskt cyklade direkt hem, pluggade och åt min vanliga kvällsmat. Och dessutom tackade jag nej till en muffin, efter att jag hade tryckt i mig den andra bullen. Godnatt!

16 oktober 2013 08:47

Fenerika

Så bra beskrivet. Ana Martinez känner jag till eftersom jag tillhör en äldre årgång. Det är så lätt att falla men det viktigaste är ju att man reser sig och fortsätter på på den väg man påbörjat. Bra jobbat och massor med pepp!!!!
16 oktober 2013 10:35

Tjohanna

Bra jobbat! Det var ett litet snedsteg som du lyckades stoppa och vända, alltså snarare en väldigt lyckad kväll trots svåra situationer! =)
16 oktober 2013 15:30

Eminemma

Heja! Nästa gång går det bättre! Jag undvek lunchrummet idag eftersom vår praktikant bakat kladdkaka. Doftade ljuvligt, men nej tack. Hoppas hjärnan släpper den doften, så att jag inte mofflar i mig nåt annat hemma ikväll :(. "friskvårdsarbete" på jobbet, pyttsan.

LadyFats blogg

Bulltortyr

Kommentarer