Den här veckan....

...gick åt helvete innan den ens hann börja. Måndagen gick fint, jag jobbade, tränade, åt min matlåda, allt var frid och fröjd. Kände mig lite skum på kvällen, var totalt vrålhungrig när jag gick och la mig, helt utan synbar anledning. Igår var jag lite seg när jag vaknade, och hungern höll i sig. Till lunch blev det panerad rödspätta och potatis på Slottskällaren, då vi hade kundbesök från Finland. Mycket trevligt, även om den ena snubben var otroligt dålig på engelska och jag sa "sorry?" säkert tio gånger på en timme. Maten var såklart ljuvligt god, lyxig och framför allt: gratis! Jag hade med mig plånboken för säkerhets skull, men som väntat tog chefen fram jobbkortet och sa "jag tar det här". Tack för det!

Under eftermiddagen började jag dock känna mig mer och mer vissen, och vid tre-tiden insåg jag att nä, jag får inget mer gjort idag. Huvudet är fyllt med bomull och magen vrålade efter mat. Jag föll för det och åt både mackor och glass på kvällen, och när klockan ringde imorse var jag en febrig zombie. Det var bara att sjukanmäla sig och stanna hemma.

Jävla kropp - varför är du så konstig?? Jag har fått för mig att normalfallet är att när man blir sjuk, så minskar aptiten. Så är det inte för mig, uppenbarligen. Feber gör mig jättehungrig, och jag har otroligt svårt att neka mig själv snabba kolhydrater när jag inte mår bra. Visserligen tror jag starkt på att lyssna på kroppen - är den superhungrig och febrig så behöver den antagligen mer näring och vila, inte träning och kaloriunderskott. Men det är en fin gräns mellan att lyssna på kroppen och använda sjukdom som ursäkt för att äta massa onödigheter...

Dagens intag har bestått av min vanliga kvargfrulle, som kändes som en droppe i havet, följt av ett par knäckemackor med leverpastej och ingefärsavkok med honung och citron (min standardkur när jag är förkyld). Ett par timmar senare var jag fortfarande hungrig och då blev det fantastiskt näringsrika färdiga potatisbullar med lingonsylt, följt av glassen som var kvar sedan gårdagen. Huvudvärk och en förlamande trötthet gjorde att jag stannade på soffan, och sedan somnade jag till - i ca 5 timmar. Vaknade (hör och häpna!) hungrig, men helt utan ork, så jag gick in på onlinepizza.se och botaniserade utbudet. Det blev en (eller okej, två små ) subs från Subway + ett gäng av deras småkakor.

Efter att jag satt i mig större delen av detta kände jag mig äntligen mätt. Därefter satte jag i mig de sista två kakorna och blev spymätt, låg i soffan som en övergödd spädgris och slöglodde på TV-n. Nu är det ett par timmar sedan och mättheten har som tur är gett med sig. Nu är jag istället rastlös, dödstrött, uttråkad och törstig, i en enda stor mix. Har saker som väntar på mig på jobbet, men känner mig samtidigt inte jättestressad - det är viktiga grejer, men ingen dör om det inte blir gjort den här veckan. Är dessutom otroligt glad över att jag har en förstående chef! Jag mailade honom imorse om att jag var sjuk och fick tillbaks typ "nej vad tråkigt, men tack för att du inte kommer hit och smittar oss när du inte mår bra". En liten mening, som kan göra så mycket för välbefinnandet och stressen när man är sjuk!

När jag jobbade som undersköterska var det tvärtom: man kunde ringa och sjukanmäla sig och personen i andra änden suckade tungt och man kunde riktigt höra hur hen tänkte "jaha, nu är vår dag förstörd, eftersom vi måste ta ditt jobb också eller fixa en vikarie på extremt kort varsel, tack för det". Det satte ett extra lager av dåligt samvete över sjukdomen vilket gjorde alla sådana samtal ganska ångestfyllda.

Hursomhelst, det är inte så mkt jag kan göra åt det här med att vara sjuk, bara att gilla läget och ta det lugnt. Och hoppas att den extrema hungern inte håller i sig. Men vet ni vad - har man ingen våg så kan man ju inte väga sig, och väger man sig inte så har man ju inte gått upp i vikt. Eller hur? ;)