Ego? Jag? Jajemän!

Jag är trött på att höra mina kvinnliga vänner och bekanta vara dumma, dryga och rent ut sagt elaka. Inte mot mig, eller sin omgivning, utan mot sig själva! Jäklar alltså, de säger saker till sig själva som skulle såra en annan människa djupt om de istället sa det till den personen. Men eftersom man säger det till sig själv så är det okej, rent av allmänt accepterat. Elfte budordet verkar vara: kvinna, du skall hata din kropp och döma dig själv hårdare än någon annan. Jag har inte varit bättre själv, jag har sagt saker till min nakna spegelbild som skulle få vem som helst att gråta, om det inte kom från ens eget inre till sig själv. Du är fet och ful, du ser inte klok ut i de där kläderna, det fattar du väl att du inte kan ha shorts på dig, folk skulle vända sig bort i avsmak och troligtvis spy på öppen gata. Du är dum i huvudet och allmänt konstig och när du dessutom ser ut som du gör kan du faktiskt inte ens försöka ragga, du skulle göra varje man så otroligt besviken. Såna som du är inte värda någonting, speciellt inte sex eller njutning. Dra in magen nu för helvete. Såna här tirader och liknande mobbing har jag utsatt mig för mer eller mindre hela livet. Eller ja, åtminstone sedan tonåren, då när man gick från att vara barn till något mellanting, när man helt plötsligt blev medveten om kroppen, och den skam den på många sätt innebar. Man insåg också att formen på den skulle vara på ett visst sätt - in med magen, ut med brösten, sug in kinderna, dölj låren, spänn rumpan. Ett utmattande, omöjligt ideal. Jag vet inte om det beror på åldern eller på min medicinering, men på senare tid har jag blivit mer medveten om den här självmobbingen vi kvinnor ofta utsätter oss själva för. Mitt ego har växt och trots att jag fortfarande klagar lite på min kropp så är jag inte alls lika elak mot mig själv längre. Snarare tvärtom - jag var på en middag med två tjejkompisar för några dagar sedan och jag märkte en viss avvaktan från deras sida. Jag framhävde mig själv och mina positiva egenskaper för mycket, jag var för nöjd, för självgod och vägrade gå med i klanka-ner-på-dig-själv-spiralen. Istället sa jag att jag är grym på det här med träning och vet typ allt man behöver veta, samt att jag är en jäkel på att baka bröd (utom en gång när jag misslyckades, usch då var jag arg). Det var en av mina bra dagar, och dessa dagar har jag kommit på att jag egentligen är superbra, förutom två pyttefel: [PUNKT] Jag blir lite dum när jag dricker. [PUNKT] Jag väger lite för mkt. Förutom detta är jag faktiskt perfekt. Jag är så glad att jag är jag och att jag insett detta. Det är en skön känsla. Men samtidigt finns det ett pris att betala. Det är blickarna jag fick på tjejmiddagen, vetskapen om att de kommer prata om mig och hur jag "fått ett så stort ego helt plötsligt". Fine. Jag accepterar det. Alternativet är att mobba mig själv lite för att bli en i gänget. Men hur skulle det se ut? Vad säger vi om folk som mobbar för att själva slippa bli nertryckta? De är elaka, svaga och dumma. Sedan tycker många det är okej, "för det är ju bara mig själv jag mobbar, ingen annan behöver lida för det". Men hallå där, vänta lite! Varför skulle du vara mindre värd än alla andra? Varför är det okej att vara elak mot dig, trots att du är snäll mot andra?

LadyFats blogg

Ego? Jag? Jajemän!

Kommentarer