En kickoff senare...

För ganska precis en timme sedan klev jag innanför hemmets dörr efter en långhelg med kickoff i Norge tillsammans med mina kollegor. En på det stora hela rolig helg, men med vissa dippar och en grej som gick käpprätt åt helvete.

Bussen rullade från Örebro vid halv fyra på torsdagen, och klockan var runt åtta när vi klev innanför hotellets dörrar i Oslo, efter en resa med öl och pokerspel. Snabbdusch och turbofix inför middag klockan halv nio, där jag träffade Norge-kontorets VD och tillika min mentor, vilket var som vanligt ett trevligt möte. Middagen övergick i drinkafton och sedan krogrunda som inte avslutades förrän vid halv tre på Aker brygge... Väl på hotellet kliver jag ut i korrideren lagom för att se en kollega ligga på golvet och polera en stulen ananas i skoputsen på vår våning, ivrigt påhejad av två andra kollegor. Då sa jag gonatt och gick in till mig.

Fredagen inleddes med fantastisk frukost på hotellet, det var tydligen känt för att ha bästa hotellfrukosten i Norge, och ja - det var något alldeles extra. Jag mådde betydligt bättre än jag förtjänade med tanke på alkoholintaget kvällen innan, och klarade teambuilding-aktiviteterna på förmiddagen ypperligt. Vi fick uppdrag att ta oss till olika ställen i Oslo och svara på en massa frågor, och när det var dags för sista anhalten så var mitt lag lite för smarta för sitt eget bästa, och lät google maps leda oss åt totalt fel håll. Det slutade med att vi fick ta en taxi tillbaks på order av VDn... Men vad gjorde det - vårt lag vann frågesporten, mycket tack vare mina google-skills och kunskap i det norska språket, så jag har med en flaska dyr champagne hem som minne från den rundan.

Efter en fancy lunch på Oslos operahus åkte vi buss mot de nordligare delarna av Norge och checkade in på ett fjällhotell på kvällen. Där fick vi supermysiga, rustika rum och en fantastisk tre-rätters middag. Eftersom vi skulle ut på fjällvandringen dagen efter så drack jag inte en droppe alkohol till maten och lade mig tidigt. Jag kände när vi vandrade uppför Operahuset i Oslo (en hög och brant byggnad som man kan gå på taket på ) att jag blev fort trött och ville verkligen se till att ha mina krafter dagen efter. Jag skyllde då tröttheten på alkoholen kvällen innan och hade inga föraningar om att jag inte skulle ta mig till den där fjälltoppen.

Dagen efter åkte vi först buss och sedan färja till Gjendebö (tror jag det hette), en liten turistplats där fjällvandringen skulle börja. Jag hade laddat med koffeintabletter, då Norge har fruktansvärt svagt kaffe, och en stadig frukost. Vi hade dessutom gjort matsäckar av frukosten som vi hade med oss, och termosar med varm saft och kaffe. Matsäcken bestod såklart av mackor, vilket är typ nationalrätten i grannlandet. De äter mackor både till frukost och till lunch, man kan bli mycket trött på bröd när man är där. (Sidospår: undrar hur utspritt LCHF är i Norge, med tanke på deras mackkultur? Inte lika utspridd som i Sverige gissar jag.)

Och sen gick det åt helvete. Vi började vandringen med en brant uppförsbacke, och vi skulle ta paus efter de första 15 minutrarna för att känna efter med klädlager och utrustning. Jag kände direkt att det blev tungt, men var ändå säker på att komma in i en andra andning och klara av det. Vi vilade en kort stund, och sedan fortsatte vi uppför. Det blev brantare och dessutom svårare terräng, stora stenar och lera och lösgrus och det gällde att hela tiden se upp vart man satte fötterna. Min andning blev tyngre och tyngre, pulsen rusade och det kändes som att luftstrupen snörts ihop och var alldeles för trång. Jag tänkte hela tiden: jag måste klara det här. Det går över. Jag klarar det. Tårarna var på väg att titta fram, men jag höll tillbaks dem, kämpade ner gråten i halsen och tänkte bara på att ta ett steg till, ett steg till. 

Sedan släppte något inom mig och tårarna började rinna, jag kunde inte stoppa dem. Jag gick ytterligare några tiotals meter med tårarna rinnande, samtidigt som andningen blev svårare och svårare. Den branta lutningen bara fortsatte, så högt man kunde se. Jag var näst sist i ledet och hade bara min chef bakom mig, och tillslut kände jag: nej. Det här går inte. Jag kommer inte klara det. Det är förjävligt, men jag klarar det helt enkelt inte. Andningen pep och pulsen var redan på max - och totalt skulle det bli åtta timmar av samma vara. Utan att tänka på det så vände jag mig om till chefen och sa: Du, jag klarar inte det här. Han sa bara: okej, ja jag hör det, du bara piper när du andas. Norgechefen, min mentor, följde mig en bit nerför fjället igen och kollade så jag hade visakortet med mig och skulle klara att ta mig tillbaks med båten.

Såklart sa de saker som att "det är jättebra att du sa till, vilken dumjävel som helst kan fortsätta kämpa, men det tar rejäl styrka att säga att man inte orkar" och "jättebra att du sa till i tid så du kunde gå tillbaks, det är värre när man är mitt uppe på fjället och har lika långt åt alla håll". Men när mina kollegor lämnat mig satte jag mig på en sten och grät och kände mig totalt värdelös. Jag märker att när jag har problem rent fysiskt så slår det hårt psykiskt också, ledsenheten som kommer står inte i proportion till ansträngningen och jag blir helt utslagen. Känslan av att inte klara något som jag trodde, nej jag var HELT SÄKER på att jag skulle klara, var riktigt jobbig. Jag är van att klara det jag föresätter mig, och att misslyckas så kapitalt slår ner mig totalt.

Så jag tog färjan tillbaks och började promenera mot hotellet - en nätt promenad på drygt två mil, men dock i lättare terräng än över fjället. Som tur var stötte jag på vår kära busschaufför, som var med hela resan, efter några kilometer och frågade snällt om han kunde köra mig till hotellet, och det kunde han. Väl där satt jag på rummet och läste min medhavda bok och åt min matsäck, och väntade på de andra. De blev ganska rejält försenade - turen hade varit ganska mycket tuffare än de räknat med och jag var inte den enda som hade haft problem. En person hade drabbats av allvarlig höjdskräck, en annan hade problem med knäna och en tredje med en fot. Alla sa att det var bra att jag bröt när jag gjorde, för det hade blivit mycket tuffare sen, med rejäla stigningar som var så branta att de snarare fick klättra än vandra. De blev dessutom omkörda av norska barnfamiljer och en liten skolklass under tiden - norrmän är av ett jäkla segt virke! Vad som var en heldagstur för oss var bara en liten utflykt för dem.

Kvällen avslutades såklart med finmiddag med tillhörande efterrättsbuffé, och jag åt aningen för mycket efterrätt, men klarade mig åtminstone från att inte gå två varv på buffén. Däremot så blev jag totaltrött efter middagen och halv tio kände jag: nä, jag orkar inte vara vaken längre, jag går och lägger mig! Så det gjorde jag. Resterande kollegor satt kvar betydligt längre, en del gick och lade sig vid halv tolv, resten körde all in och höll igång till säkert tre, fyra på morgonen. Det märktes vid frukostbordet dagen efter - jag var först, sedan dök de flesta upp inom en halvtimme, och så fick vi knacka på och väcka ett par stycken. Min kära mentor var den som körde hårdast och henne fick jag väcka innan bussen gick, och jag led med henne när jag såg hur sliten hon var. Samtidigt som jag var mkt glad över att jag själv inte var sliten alls, utan snarare pigg och rastlös. Inte en bra kombination när man har en bussresa på 11 timmar framför sig... 

Så det var efter 11 timmar på bussen som jag klev innanför dörren här hemma, full av känslor - både positiva och negativa. Glad över att jag har fantastiska kollegor som gjort det här till en grymt rolig helg, ledsen och besviken över att jag inte klarade vandringen. Chefen frågade om jag känt av ansträngningsastma tidigare, och det har jag inte, men jag har å andra sidan inte försökt bestiga ett fjäll förut. Funderar på om jag kanske skulle kolla upp det, för enligt honom lät det som astma-andning, inte bara "vanlig ansträngning". Det sista jag gjorde när jag tog båten bort från fjället var att titta upp och tänka: Jag kommer tillbaks. Det här är inte sista gången. Jag kommer tillbaks någon gång i mitt liv, och då ska jag vinna över dig, fjälljävel...