En nystart och det obligatoriska dåliga samvetet.

Varför blir alltid såhär?? Jag är sjuk, hemma från jobbet och har såklart dåligt samvete för det. Har ingen feber längre, men är fortfarande förkyld så jag tänkte stanna hemma imorgon också och mailade chefen om det förut idag. Och nu på kvällskvisten kommer tankarna: är jag inte frisk nog att ta mig till jobbet ändå? Är jag en jäkla latmask? Borde jag ha stålsatt mig med nässpray och hostmedicin och åkt dit ändå?

Samtidigt säger min logiska sida: nej, du är förkyld. Även om du rent fysiskt skulle klara att sitta framför datorn på jobbet är du en jäkla bakteriehärd, och tjejen som har skrivbordet bredvid mig är höggravid (så gravid man kan bli - tre veckor från Dagen D nu) och hon är jätterädd att bli sjuk. Hon klagade lite på att en vikarie var på jobbet och förkyld förra veckan och jag vill inte vara den som sitter bredvid henne och hostar hela dagen. Det är bara dumt att släpa sig tillbaks till jobbet så fort det bara är möjligt, bättre att vara hemma och vila och bli helt frisk först.

Hade det gällt någon annan hade min logiska sida helt tagit över, men såklart, när det gäller mig själv så smyger det svenska samvetet på. Vi värderar arbetsmoralen oerhört högt och att alla blir sjuka när semestern tar slut beror säkert på att vi inte håller oss hemma tillräckligt länge. Samvetet säger: hörredu, du har inte feber eller spyr gallan ur dig längre, till jobbet med dig ASAP! 

Puh... Får försöka säga åt det dåliga samvetet att hålla käften: ingen tjänar på att jag kommer tillbaks till jobbet en dag tidigare. I det här läget på jobbet är jag inte ens behövd i något projekt, jag ska bara lära mig saker, och även om jag blir lite stressad över att hamna en vecka efter i mitt lärande så spelar det ingen roll i praktiken. Jag ska se till att bli frisk nu, punkt.

Maten har gått riktigt dåligt den här veckan, har levt på glass, färdigrätter och hönökaka, och nån träning har det såklart inte blivit. Lägg till en kickoff helgen innan det och vi har en vikt som inte längre är ett par hekto från lägstavikten. Snarare ett par kilo.

Jag gillar nystarter. Tror jag har skrivit om det förut - det ligger i människans natur att tycka om en ny vecka, årstid eller ett nytt år. Ett blankt blad, som vi kan fylla med nya, goda vanor, och stryka allt det gamla och dåliga.

Samtidigt gillar jag inte alls nystarter. Det tror jag att jag har skrivit om förut också - en nystart innebär att jag misslyckats någonstans på vägen och kört i diket gällande kosten. Men jag vill inte se det jag har ätit som något misslyckande, inte fästa sådana känslor vid maten, utan vill att allt ska ingå i måttlig mängd i mitt liv. Inte heller vill jag att en träningsfri vecka ska ses som ett misslyckande - det är också en del av livet.

Men jag kan inte blunda för fakta: den senaste veckan, har inte varit sunda någonstans. Jag måste erkänna att jag kommit ur spår ordentligt och känner mig aningen tyngre än tidigare. En nystart måste till för att komma på rätt köl, jag kan inte inbilla mig att de matvanor jag haft nu är en del av livet, det har blivit för mycket, för ofta. Och jag vet ju att jag kan komma tillbaks igen: ett nytt excelblad för matplanering och en träningsplan för veckan som kommer är ett måste. Först en mindre tidsutmaning, sedan en lite större. Inga viktmål än, bara att komma ner till lägstavikten och vidare förbi den.

Nystarten börjar på söndag, då räknar jag med att vara frisk nog att träna. En logisk fråga vore såklart: varför söndag? varför inte på en gång? Ni är säkert många som känner igen er när jag säger: jag är inte redo. Jag måste ha tid att vänja mig vid tanken. Jag behöver en stund på mig att lyfta upp mig själv ur diket, att hitta tillbaks till den rätta vägen igen. Den rätta vägen är ju något mer slingrig och ibland jobbigare att gå, men jag vet ju att den kommer plana ut efter hand, och tillslut kommer jag gå där med säkra, bekväma steg igen.