Far down the rabbit hole.

Tre dagar. Så lång tid har det tagit mig att nå botten. Min kropp skriker om nåd. Den orkar inte mer socker, mer fett, mer choklad. Allt började i onsdags, när jag satt i skolan. Skulle bjuda en vän på middag så jag hade med en soppa till lunch. Efter soppan tänkte jag ta en saffransbulle, för vi har jubileumsvecka och bjöd på massor av fika och godis. Det var min utmaning - att bara ta en. Inte avstå helt, utan ta en nöja mig med det. Som en alkis som bara tänker ta en liten fördrink. Och som en alkis kände jag att ett tomrum öppnats i mig så fort jag tog den där enda bullen. MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER! Det var allt jag kunde fokusera på. En bulle blev tre, tillsammans med ett gäng pepparkakor i en burk som stod på kontoret. Därefter hittade jag en låda julskum i ett hörn. Oöppnad, menad för andra än mig. Jag bröt upp den. Mulade i mig tre stycken i snabb takt. Insåg hur illa det var och stoppade tillbaks lådan. Tog på mig jackan för att gå. Tog upp lådan igen och åt en till. Och en till. Och en till. Jag vet inte hur många jag fick i mig innan jag i avsmak tillslut ställde tillbaks lådan. Försökte få den att se ut som förut, som att den var orörd. Ställde pepparkaksburken över. Mådde illa. Jag gillar inte ens julskum. Har knappt aldrig ätit det förut. Kom hem, rastlös, orolig i kroppen, men inte längre illamående. Värmde på lite bröd från frysen, tryckte i mig med mycket smör. Kom att tänka på chokladkakan högst upp i skafferiet. "Ta halva", sa jag till mig själv. Sen åt jag upp hela. Kollade på klockan. En timme kvar tills jag skulle bjuda min vän på middag. Spyfärdig igen, men började med maten. Provsmakade fetaoströran jag gjort till kycklingen. Salt, matigt, gott! Jag åt en stor portion med min vän. Kändes bra att det var just hon, vi kan prata om allt och jag berättade om mina matproblem. Hon förstod, hon har varit i samma sits men tagit sig ur det. Jag är mitt inne i kaoset. Vi kan inte riktigt nå varandra. När hon gått började jag titta på julklappshögen i hörnet av köket. Till farmor och mormor har jag som vanligt köpt lite fin choklad, bröd, vin och lite kakor. Tittade på tryffelkartongen till farmor. Sa åt mig själv - nej. Du får inte sjunka så lågt. Och då - halleluja moment! Jag hade ju för fan en halväten Ben&Jerrys i frysen! Fram med den och jajemän, den gick ner på några minuter. Mätt, så mätt, men inte nöjd. Plockade fram tryffeln igen. Höll den i handen en lång stund. "Ska jag verkligen?" frågade jag mig själv. Ja. Jag öppnade asken, åt några stycken. Tio kronor styck, mörka och satans mäktiga. Knappt så jag kunde få i mig dem. En idé dyker upp. Fladdrar runt en stund, men vägrar försvinna. Lockar, som mörk magi om mörk choklad. Smält chokladen och ät den med sked, det går lättare. Farlig idé, dum idé. Men den försvinner inte förrän jag tar tag i den och gör det. När jag har ätit ytterligare några praliner i smält form får jag äntligen ro och kan lägga mig. Men kan inte sova, hjärtat rusar i bröstet och sockret kryper i hela kroppen. Dåsar tillslut bort och vaknar inte utvilad, seg och mosig. Snoozar två timmar innan jag inser att jag måste upp, har en intervju att genomföra, måste till skolan. Frukosten smakar äckligt, trots att det är min favorit som jag alltid brukar älska. Genomför intervjun, åker till skolan. Där finns det lussebullar. Äter fyra stycken i snabb takt, toppar med några pepparkakor. Sedan hem igen, det är lunchtid och min kropp säger att jag måste äta mat istället, eller snarare - mat också. Så jag trycker i mig kassler med ris och sås, blir otäckt mätt men toppar ändå med de där tryffelpralinerna som är kvar. Smälter dem, lättast att äta så. Därefter är det dags för ett event, har fått stipendium och blir bjuden på fördrink och middag. Är nervös när jag håller i min fördrink. Känns som om jag skulle kunna tappa kontrollen när som helst. Vill svepa den i ett drag, men ser mig omkring, försöker studera hur de andra gör. Alla håller i glaset, dricker inte, pratar. Jag försöker smälta in. Middagen är en ceasarsallad och jag blir glad när jag ser att den är dränkt i dressing och det finns skaldjur, krutonger och bacon i massor att hälla över. Äter och äter. Konverserar artigt. På vägen hem har jag sällskap med en tjej, men blir jätteglad när hon svänger av. Vänder cykeln och beger mig till godisbutiken. Kollar kontot - fan också. Bara 50 kronor kvar av studiemedlen. Jag går in i affären och börjar plocka på mig smågodis. Frågar tjejen som jobbar om jag kan gå och väga och se hur mycket det är. "Javisst", svarar hon, "du vet var den är". Ja, det gör jag. Jag har varit här förr. Bra, godiset kostar 34 kronor. Jag kan lägga i lite mer. Hamnar på 39 kronor, drygt fyra hekto, och jag trycker i mig nästan allt framför TV-n den kvällen. Känner avsmak, men fortsätter äta. Går och lägger mig sent, men är helt klarvaken. Kan inte sova. Hjärtat rusar, ännu värre än dagen innan. Hela kroppen går på högvarv. Jag letar efter avslappningsappar i telefonen, hittar tillslut ett program som ska hjälpa mig att somna. Ett par timmar senare somnar jag och drömmer, konstiga, oroväckande drömmar. Vaknade imorse och kände mig sjuk. Ont överallt, svullen, äcklad av mig själv och så otroligt trött. Släpar mig upp klockan tio, vilket är sent för mig, och tvingar i mig frukost. Den är inte god idag heller. Åker till skolan, känner mig konstig. När folk frågar mig hur jag mår säger jag att jag är trött. "Ja, jag ser det", svarar flera stycken. Ett par frågar till och med om jag var ute igår. Nej, svarar jag. Jag är bara sockerbakfull. Kollar kontot. 12 kronor kvar. Vad får jag för 12 kronor, tänker jag desperat. Ett paket grädde? Men nej, det räcker inte. Skickar sms till mamma, frågar om jag får låna 500. Självklart. Att låna pengar till mat låter inte så illa som att låna pengar till alkohol eller cigaretter, även om mitt beteende är precis som om jag vore en missbrukare. Åker förbi Willys på vägen från skolan. Tar en korg och slänger i kakor, lussebullar, florsocker och choklad, mycket choklad, glögg och mandlar. Jag är bara en vanlig person som ska ha lite adventsmys, tänker jag i kassakön. Jag är en helt vanlig person som handlat lite gott till helgen, kanske ska bjuda några vänner på fika eller har familj som ska äta bullarna tillsammans med mig. Att jag alltid handlar där ensam borde inte vara nåt de har tänkt på. Inte noterat hon som alltid är själv och som ibland köper så otroligt nyttig mat, och ibland bara skräp. Inget man tänker på när man sitter i kassan på Willys och det är fullt med folk som kommer och går. Ingen tänker på mig och min korg. Väl hemma kollar jag på lussebullarna men tvingar mig att värma på lite mat först. Äter halva portionen ris och kassler, sedan tar jag fram florsockret som jag gör en tjock glasyr av. Smetar det på två av bullarna och äter, snabbt. Värmer på lite glögg som jag panikartat häller i mig och tar sedan fram paketet ballerinakakor. Har en vision om att sitta i soffhörnet och läsa och ha adventsmys, men istället ligger jag där som en strandad val och trycker i mig ballerinakex efter ballerinakex. En stund kan jag hejda mig, när illamåendet tar överhanden, men sedan är jag på det igen. Äter också upp det som är kvar av godispåsen sedan gårdagen. Mår illa. Tittar på TV ett par timmar, illamåendet går över, eller blir åtminstone svagare. Jag går ut i köket igen, gör mer glasyr, äter de två sista lussebullarna. Mår illa igen. Väntar. När det gått över plockar jag fram vitt bröd som jag äter med ett tjockt lager smör. Det sista måste jag tvinga i mig. Tar fram chokladen, marabouchokladen och äter snabbt och mycket. Handen går mellan skålen och munnen i en rasande fart. Nästan tvåhundra gram får jag i mig innan hjärnan äntligen säger: NU ÄR DET BRA. Kroppen har skrikit om det i tre dagars tid, men jag har inte kunnat lyssna. Nu äntligen sa min hjärna: okej, kroppen har en poäng. Vi slutar äta nu. Det här känns som botten. Har mått så dåligt i tre dagar och jag har varit arg på mig själv, äcklad och fylld av avsky för mitt beteende, hatat mig själv och hatat min kropp, framförallt min kropp. Nu är jag fet, riktigt fet, känns det som. Jag undrar hur många kalorier jag fått i mig de här dagarna. 7000/dag? Fullt rimligt. Det är tre kilo. Tre kilo som jag inte vill ha på min kropp. Jag blir så ledsen på mig själv, varför förstör jag såhär? Jag kommer aldrig bli smal, aldrig bli nöjd. Och det värsta är att jag vet ju vad jag måste göra: jag måste älska mig själv även när jag gör såhär, annars kommer jag inte sluta. Men hur ska man kunna älska detta matmonster? Detta freak of nature som inte har någon botten? Som kan äta långt efter alla andra har slutat? Nej, jag gör en deal med mig själv: jag lovar att älska min kropp så fort jag blivit smal. Deal? Okej, bra. Låg och läste i soffan, en gammal Stephen King-klassiker: [KURSIV]Knackarna[/KURSIV]. I början är det en alkoholist som vaknar upp efter en tiodagarsfylla och känner att han nått botten, vet inte var han är eller hur han kommit dit, en veckas black-out och med bara en sko. Så kändes det när jag låg i soffhörnet. Igenkänningsfaktorn var enormt hög. Reste mig upp och tittade på det tilltufsade hörnet där jag legat. Fullt med smulor och chokladfläckar, kuddar och filtar i en enda röra och en unken doft... När duschade jag senast? Jag hoppas det var igår, men jag är inte säker. När borstade jag tänderna? Jag vet inte. Varför blir det hela tiden värre när jag av hela mitt hjärta önskar att det ska bli bättre? För varje gång sjunker jag lite djupare, har svårare och svårare att ta mig upp. Gropen jag gräver åt mig blir större och större och jag börjar inse att det är en grav, kall, mörk och djup och till slut kommer den bli så djup att jag inte tar mig upp igen. Måste skrivet testamente, en sista vilja: jag önskar bli begravd med en 200-grams Marabou, så jag har något att äta på vägen till sista vilan eller vart det nu bär av. Jag gillar inte tanken på att det kan ta lång tid och att jag kanske blir hungrig på vägen. Och de kommer minnas mig, på begravningen kommer de säga "och hennes sista ord var: `ge mig kakfatet är du snäll`". Och på gravstenen ska det stå: [FET]Här vilar en riktig tjockis. Hon älskade choklad, men var älskad av ingen. [/FET] Och graven måste vara dubbelt så stor som alla andra gravar för att jag ska få plats och när jag ligger där, död och mumsande på min choklad, på väg över floden Styx, ser jag ett landskap skapat av choklad - floden är av chokladsås, barken på träden är Marabou, bladen är nougatfyllda och jag går runt och tar ett bett här och där, det tar aldrig slut, finns alltid mer och jag tänker: detta är himlen. Och jag går vidare och det alltid något nytt, alltid något mer bakom nästa krök, en polkagrisblomma, kakor som växer på träd, vackra rosor av vit choklad och jag tar en tugga av allt, det är mäktigt och gott och kladdigt, jag börjar bli mätt men det finns mer, alltid mer, och jag inser att detta är inte himlen, detta är helvetet som man hamnar i när man äter sig till döds, där man måste fortsätta äta i all evighet.

14 december 2013 00:59

calice

Var inte så hård mot dig själv! Du duger! Tror att ju mer man klankar ner på sig själv, desto mer känslomat måste man äta aka socker. Rus. Sen börjar det om igen. Elände. Men det går att ändra, men man måste börja tycka om sig själv på riktigt. jag kämpar på...
14 december 2013 06:09

okunnig

Du har en ätstörning kära vän. Men var inte hård och inte elak mot dig själv. Det förtjänar du inte,aldrig någonsin. Hur gammal är du? Det ginns hjälp att hämta. Du är värdefull! Kram!
14 december 2013 06:14

okunnig

Känner igen mig fruktansvärt mycket i det du skriver. Allt man stoppar i munnen ,ångesten medans och ångesten efter. Det blir inget mys bara ångest och ilska över sin oförmåga,på något vis. Meb som du säger.. de är som alkoholism.. problemet är bara att vi inte kan sluta äta. Dock tror jag de är sockret som är problemet. Men de är så himla normaliserat att äta en chokladkaka kl två på dagen,men inte att dricka öl .. usch och fy vi får hjälpa varrandra genom detta! Kram♥
14 december 2013 11:18

Linnex

Hepp pepp... En är för mycket och tusen är inte nog.....
14 december 2013 12:43

svalu

Hör här. Du måste sluta med att känna avsky för dig och den du är. Jag vet, lättare sagt än gjort. Börja med att byta nick till exempel. Det du har indikerar ditt missnöje med dig själv. Kan du, så ta hjälp av din kompis du bjöd på mat. Ställer hon upp på att ni umgås, lyssnar på dig, ger goda råd och stöttar? Då har du kommit en bra bit på väg. Matstörning är nog som du säger lika illa som alkoholberoende, men jag hoppas du kan vända det onda till något gott. Ingen förtjänar att må dåligt av att inte tycka om sig själv. Kämpa, kämpa, kämpa tjejen. Lycka till och peppningar. Kämpa,
14 december 2013 21:27

tiwesa

Jag älskar att läsa dina blogginlägg - förstås för att det lika gärna kunde varit jag själv som hade gjort det där (precis och exakt så som du beskriver att man vet redan i kassakön att man inte borde, och i stort sett varje tugga att man borde låta bli, ja, t.o.m. ner till den smälta chokladen känner jag igen mig) men också för att du känns så jävla klipsk! Du har ett roligt språk, och du kan citera Lewis Carroll. Jag tror på dig och jag är övertygad om att du kan ta dig ut ur det här - det här är ju bara den värsta tiden på året att försöka. Jag har klarat mig utan att äta en bit mer än vad jag tänkt från slutet på juni fram tills 1:a december, och sedan dess har jag fortsatt min jojo-karriär (idag åt jag säkert en deciliter knäck medan jag kokade den exempelvis). Men snart är julen slut och då står vi där - redo att fortsätta där vi var före julen. Nästa jul kommer du inte att ha det här beteendet, och om du har det kommer du att kunna ta dig ur det snabbare. Allt som spelar roll är ju att du återgår till dina riktiga vanor. Lycka till <3

LadyFats blogg

Far down the rabbit hole.

Kommentarer