Hur var det här då?
GAH! Två veckor sedan sist och fan om det inte går rätt kasst nu... Vet inte ens vad jag vill med det här inlägget. Det tar emot att skriva när det inte går bra, samtidigt skäms jag och vill inte "avslöja" hur dålig jag är. Trots att det är här den största förståelsen finns. I verkligheten kan jag låtsas att jag inte försöker, att jag inte bryr mig, men ni vet ju att jag gör det, att jag kämpar men ibland, nej ofta, inte når ända fram.
Jag har inga yttre omständigheter att skylla på heller. Jag har de bästa möjligheterna, ändå förstör jag för mig själv och återupprepar dåliga beteenden. Det är så sjukt störande, för jag vet ju när jag mår som bäst, ändå väljer jag alternativ som får mig att må dåligt. Det är som att minsta lilla störning av jämvikten, minsta lilla krusning av vattenytan kastar mig helt åt helvete.
Det blir ju inte heller bättre av att det är ständiga frestelser runt mig - på jobbet har fikatraditioner återinförts i och med det bakverk på jobbet, alldeles för ofta. På fritiden ständiga påtryckningar om krogbesök och fan, jag är inte på något bra ställe just nu, för jag kan inte hantera dessa. Eller, jag har blivit mycket bättre på att hantera drickandet och frestelser på vägen hem från krogen (läs: burger king), men faktum kvarstår att dagen efter blir det inga gymbesök eller välplanerade matvanor.
Det blev utgång i lördags igen, helt oplanerad utsvävning, och ärligt talat är jag trött på skiten. Har dessutom en vän som mår riktigt dåligt och som praktiserat självskadebeteende deluxe två helger nu. Det är lite jobbigt men jag har lärt mig att avskärma mig bättre från det. Insåg förra helgen att det inte är någon idé att försöka hindra någon som vill skära sig, och som brukar göra det, det är deras sätt att hantera ångesten och jag har inte rätt utbildning att få dem att ta en annan väg. Det är bara att vara med och se till så de inte skär för djupt på fel ställe.
Huvva... Jag har två vänner som mår dåligt och skär sig och jag kan inte låta bli att undra: är det jag som drar dessa människor till mig? Eller är det jag som dras till trasiga människor? Har jag något slags behov av att vara behövd, att ta hand om? Eller tycker jag om att känna mig "överlägsen", att vara den som mår bättre, som styr upp allt? Jag har ingen aning. Kanske något att grotta i för framtiden.
Hursomhelst, det var ett sidospår, som vanligt. Jag kommer alltid in på sidospår och jag vet inte varför jag inte bara tar bort texten som inte hör till... Den här bloggen handlar ju i grund och botten om mat och träning, men jag kan inte avgränsa mig så bra, jag känner att jag vill ge hela bilden, dela med mig av det jag tänker på. Ofta leder mina sidospår till någon insikt hos mig själv. Ofta leder mina inlägg till att jag mår bättre och får mer motivation att fortsätta framåt.
Men inte den här gången. Jag sitter här i samma tillstånd som vid första raden. Det går dåligt med mat och träning. Jag tänker mycket på mina vänner. Oroar mig för dem. Känner mig också oerhört lyckligt lottad i livet, som visserligen har haft problem med ångest men som nu mår bra, min fysiska hälsa är helt ok trots ca 20 kg för mycket på kroppen. Jag har också ett jobb som jag verkligen trivs med, vilket känns få förunnat när jag ser till mina vänner och bekanta - många är långtidsarbetslösa och sjukskrivna, hos en del ser jag till och med en vilja att inte jobba, förakt mot "systemet" och någon svag önskan om en annorlunda värld.
Nåja, det där var väl ändå ett hyfsat framsteg från första raden i inlägget: visst, mat och träning går dåligt, men jag är ändå nöjd med mitt liv i stort. Mitt största problem är ju detta, att gå ner i vikt, och det är väl ändå ett jäkla lyxproblem i jämförelse med mycket annat.
Nu ska jag sluta skriva innan humöret vänder igen. Önskar att det går bättre för er andra än det gör för mig! Och om inte - imorgon är en ny dag. Tjipp!
Gillar
Kommentarer
-
Ja livet är tufft, man för står av vad andra har, hur bra man har det själv, som jag förstår det av vad du skriver har du kommit en bit på väg mot dit måla att må bättre, svårt känna så själv.
Men som alltid ser vi väldigt lite av det positiva, hos oss själva, tog mig 10 år att bestämma mig för att förändra mitt liv rejält igen, 4-5 år som jag måttväldigt dåligt av det, och sista året då jag höll på att dö av min övervikt. Jag kan gå ner ganska lätt, jämfört med många, är en envis jäkel. Men kan inte förklara var det tog sådan tid.
Vad lätt det är att var klok efter åt. Har med haft vänner som skadade sig själva det är jobbigt, blev för djupt iblandad med en, räddar man livet på någon blir det en knepig relation.
Men lät få skuld känslor, och har jag gjort tillräckligt.
Man måste må bra själv för att orka hjälpa andra, och man behöver några själv som backar upp en, hade mina kristna vänner bakom mig, så jag kunde ladda mina egna batterier i en säker miljö där jag tordes vara sårbar själv.
Ta hand om dig och ta en bit i taget
-
Med det som sker omkring dig förstår jag att du tycker att din viktnedgång är ett lyxproblem.
Du skall inte ta ett för stort ansvar för dina vänners problem, det blir jobbigt för dig i längden! Du är säkert en lyssnande person och en trygg vän, det är nog därför du blir berörd. Tänk på allt det "braiga" som du har och du tar nog tag i vikten igen då du känner dig beredd.
Kom ihåg att sköta om dig!!❤️
Logga in för att skriva en kommentar.