Inte sen sån dag!

Sist jag skrev hade jag en sån där dag. Trött och mosig, mycket att göra på jobbet, sent möte kvällen innan och tidig morgon, och jag bara kände för att skita i allt. Vilket jag gjorde när jag kom hem, åt pannkakor med grädde och sylt, en bit paj och dessutom lite godis... Blev dagen bättre då? Nej, som ni säkert förstår så blev den inte det, snarare tvärtom. Mådde lite illa och kände mig svullen, tröttheten blev bara värre men hade ändå svårt att sova.

Som tur är vaknade jag dagen efter, i torsdags alltså, och kände mig utvilad och dessutom inte ett dugg sugen på att fortsätta med överätandet. Det blev en bra matdag och plötsligt var livsandarna tillbaks igen. Jag har dessutom tränat tre dagar nu, efter två veckor med bara ett futtigt träningspass, och jag känner att jag är på gång igen. Helgen har varit ganska tuff egentligen, i fredags var det kalas hos mormor och givetvis blev det smörgåstårta och kladdkaka. Jag hade gett mig fan på att äta bra under dagen och inte överäta på kvällen, trots att mitt allt-elller-inget-tänk tyckte att jag kunde kasta alla matplaner överbord och bara svulla loss.

Men jag klarade det! Visst, jag åt ganska mycket, men jag hetsåt inte. För en utomstående syns det säkert ingen skillnad, men inombords är det en helt annan känsla. Jag tog två portioner av både tårta och kladdkaka, men jag hade hela tiden kontrollen. Jag hade lätt kunnat ta tre av varje, men jag gjorde ett medvetet val och njöt för stunden. Om jag inte hade haft kontroll hade jag tagit en portion till av varje och hela tiden fokuserat på hur jag ska kunna äta så mycket som möjligt utan att det syns alltför tydligt i sällskapet. Väldigt likt någon med alkoholproblem som försöker få i sig så mkt alkohol som möjligt utan att det ska märkas av omgivningen. Jag åt inte heller något mer när jag kom hem på kvällen, vilket annars är standard. Ni vet hur det är, har man väl börjat är det väldigt lätt att bara fortsätta äta, allt är ju ändå förstört...

Igår vaknade jag på morgonen och mådde bra, tackade mig själv för att jag inte överätit och var hungrig på frukost. Frukosten smakar alltid bäst när man inte är sockerbakis, eller för den delen regelrätt bakis av festande. Tränade som vanligt och allt kändes bra, men sedan slog rastlösheten till! Kände hur det kröp i kroppen och jag kände att vafan ska jag sitta här själv en lördagskväll för? Bättre att passa på och dra iväg på krogen, herregud, jag har ju hela livet (eller åtminstone nästa vecka) på mig att vara nyttig och träna. Samma känsla kom i fredags efter kalaset, och det enda som hindrade mig var att mina brudar roade sig med annat, en hade filmkväll med karln och den andra käkade middag med päronen. Vi sa att vi skulle höras så fort hon ätit klart och som tur var blev klockan så mkt att jag tog mitt förnuft tillfånga, stannade hemma och vaknade pigg och glad imorse, återigen redo för gymmet.

Idag har jag ytterligare en utmaning framför mig: födelsedagsfika hos en kompis, men jag har samma inställning som i fredags: jag ska äta och njuta, men inte överäta. Om jag äter "normal" mängd fikabröd (vad nu det är egentligen) så kommer jag klara kaloriminus idag, tack vare träning och en kalorisnål proteinshake innan fikat. Imorgon är det vägdag och jag hoppas det kan motivera mig att göra bättre val ikväll.

Veckan som kommer ser ljus ut, återigen ett kalas på fredag men det är det enda som kommer avvika från planen så jag har hopp om livet! Tillfredsställelsen över att ha klarat helgen kommer nog ta mig långt i veckan. Ibland blir jag lite missmodig - snart är februari slut och jag har inte alls kommit lika långt i viktminskningen som planerat. Det är väldigt lätt att tankar på misslyckande kommer över en och allt känns hopplöst. När jag ser tillbaks nu på hur lång tid jag har tampats med vikten kan jag bli riktigt nere - det är så lång tid, och det händer ju ingenting!

Men så bromsar jag tankarna. Jag har faktiskt gjort framsteg under 2015. Vikten pendlar lite hit och dit men den pendlar på en lägre nivå än i höstas. Det känns faktiskt som att jag droppat ca 1,5 kg rent fett och trots en del utsvävningar har det inte kommit tillbaks. Det är en del vätskependlingar men jag håller mig hela tiden några hekton under 80-strecket, vilket är bättre än i höstas då jag som mest var uppe och snuddade 84. Jag är rätt säker på att det var min vita januari som gjort att jag faktiskt gått ner en del i vikt, så det är bara att fortsätta på den banan.

Nästa milstolpe är en kryssning den 5-6 mars och tills dess skulle jag vilja gå ner ytterligare något kilo, sedan blir det att planera för ännu en vit månad. Jag kommer nog inte nå min målvikt innan juni som jag tänkt, men det viktiga är ju att kilona jag går ner stannar borta och inte kommer tillbaks. Det är helt okej att det går långsamt, och under sommaren ska jag bara fokusera på att hålla vikten, och om det sedan behövs så tar jag det sista under hösten. Istället för att försöka mig på någon stenhård diet fram till juni och gå ner allt för att sedan gå upp det igen. Det var ju så jag gjorde sist, jag gick ner nästan allt för att sedan gå upp det igen lika fort.

Nej hörni, jag tror 2015 är året som jag kommer lyckas. Det är året då jag ser tillbaks och lär mig av gamla misstag och året då jag tillåter det att gå långsamt. Jag planerar för avvikelser som är värda sitt pris, men försöker undvika de som inte är det. En vanlig utekväll här i stan är inte värt att viktminskningen stannar av, men en hårdrockskryssning är det. :)

Skepp ohoj, nu kör vi!