Jag klarade det! Typ...

Imorse ringde klockan kvart i sex, och mot all förmodan så vaknade jag, klev upp direkt och cyklade till gymmet! Helt otroligt! Visserligen frågade jag mig själv hela morgonen om jag verkligen skulle göra det. Tittade på klockan: 06:00. Ska jag verkligen åka till gymmet nu? Jag körde på taktiken som jag vet funkar: jag svarade inte på min egen fråga utan tog bara en sak i taget: på med byxor, på med tröja, packa väskan, ut genom dörren, lås upp cykeln, cykla, parkera, lås, gå in, ta ett skåp, gymma.

Jag kan inte säga att träningen gick speciellt bra - kroppen är otroligt ovan att behöva anstränga sig den tiden, och på tom mage dessutom, så vikterna kändes extremt tunga. Det var också ganska stressigt eftersom jag hela tiden var tvungen att hålla koll på klockan för att inte komma försent första dagen på nya jobbet. Men jag tog mig igenom passet och kom hem straxt efter 07. Var dessutom snabbare än jag räknat med i duschen och med frullen, så jag hade gott om tid att cykla till jobbet straxt före 08.

Känns dock inte helt effektivt att lägga upp morgonen på det här sättet, först cykla till gymmet (som är halvvägs till jobbet), sen hem och sen tillbaks till jobbet. Min plan är att nästa gång ta med mig ombyte till gymmet, duscha där och sedan åka direkt till jobbet och ta min frulle framför datorn. Det är ju en otrolig, ofantlig lyx att jobba på kontor! Herreminje alltså, att kunna äta frukost i lugn och ro framför datorn samtidigt som man drar igång dagens jobb, det är ju rena glidarlivet! Jag är så otroligt glad att jag jobbat som undersköterska i hemvården i några år. Där var man glad om man hann få sin lunchrast, och ibland hann man inte ens gå på toaletten när man behövde det. Och jag tjänar nästan dubbelt så mkt nu... Sjuk värld vi lever i!

Visst, jag förstår ju att konsultlivet också kan bli stressigt, men genom att ha jobbat inom vården har jag lite perspektiv på det. Det kan vara bråttom att få till en release på ett system, eller om ett system kraschar, men det är inte "samma sorts" bråttom som när Britta 87 har brutit lårbenet och ligger ensam och har ont i sin stuga en halvmil från närmaste granne. Man kan göra misstag med programmering, men det är inte lika ångestfyllt som att göra misstag med medicindelning. Har gett fel medicin till fel person två gånger som uska... Fy fan vilken ångest!! Eller att behöva berätta för en son eller dotter att mamma har dött, eller vara med när en make eller maka långsamt förlorar sin andra hälft i en dödlig sjukdom, eller för den delen se kollegor som saknar människovärme behandla människor som boskap, eller hur bra kollegor bryts ner av stressen...

Jag hoppas jag kommer bibehålla det här perspektivet jag har nu och inser vilket jäkla glidarjobb jag har! Det är ta mej fan en räkmacka i jämförelse! Visst, systemintegration är grymt komplicerat, men jobbet som undersköterska är betydligt svårare på många sätt.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om, nu tappade jag tråden... Hmm.... Jo, äta frukost framför datorn på jobbet! Jag brukar käka kvarg och granola, det är ju jätteenkelt att förbereda och ta med, eller för den delen ha ett förråd i jobbkylen som jag kan ta av. Då kommer jag kunna träna mellan typ 06:30 - 07:45, sen bara duscha och cykla till jobbet. När det blir vinter och jag inte vågar cykla så kanske jag tar och skaffar gymkort på gymmet precis bredvid jobbet, där mina kollegor tränar. Har tränat där förut, men är inte så jätteförtjust i det gymmet, men det ligger vägg i vägg med jobbet och är ju perfekt för en timmes lunchträning. Jobbet betalar ju gymkortet, så varför inte? Jag kan ju betala mitt eget på ena gymmet så får de betala det andra... Men jag ska avvakta lite och utvärdera först.

Så, man kan ju fråga sig varför jag skrev att jag "typ" klarade det, efter den här harangen om träning hit och dit! Jo, i ärlighetens namn så sjönk min ork och min energi med brutal fart efter lunch. Dippen började vid halv tre och blev bara värre tills halv fem, då jag gav upp och gick hem. Kände mig helt söndermanglad i hjärnan och totalt slutkörd, trots rejäl lunch och ett mellanmål bestående av en drickkvarg. Jag var så hungrig och så trött och bara tanken på att bara äta ett ägg och en knäckemacka till kvällsmat, som planerat, kändes helt otänkbar. Kroppen vrålade efter energi och när jag passerade Willys på vägen hem gav jag efter och köpte en färdigrätt att slänga in i micron, tillsammans med en brödbit och lite godis...

Men jag bannar inte mig själv. Eller, inte så mycket iaf. Jag försöker ta lärdom. Och det här är ju en sak som jag egentligen vetat sedan tidigare: köttfärssås och spagetti är ingen bra lunch för mig längre! Det har varit klockrent under många år, men nu blir det för lite protein och för mycket kolhydrater, vilket ger mig en dipp på eftermiddagen som är svår att stå emot. Nu har jag en sån låda klar tills imorrn, men nästa gång blir det bannemig bönpasta till, och så en proteinbar eller nåt.

Okej, nu blev det här betydligt längre än planerat och om någon läst ända hit så tackar jag för det! För att summera kan man väl säga: träningen är den enkla biten, att få till maten är tydligen svårare. Men jag ska nog lyckas komma på den ultimata planen för det också! :) Puss på er!