Jag slocknade men nu brinner jag igen

Jag har fått en liten insikt om mig själv idag. Konstigt egentligen - nån gång borde ju insikterna ta slut och en känsla av att "nu finns det inget mer att gräva i" komma - men personligheten är verkligen som ett isberg, man ser bara en liten del, resten är dolt under ytan. I alla fall, jag hade ju ett enormt bakslag i helgen, och trots att jag trodde jag tog mig ur det så fortsatte bakslaget ordentligt under måndagen, litegrann under tisdagen och ännu mer idag. Har inte fattat varför och vad som hände med motivationen och känt mig rent ut sagt jävligt nedstämd. Ingenting har funkat riktigt och allra minst maten. Skolan har känts otroligt tråkig den senaste tiden och jag har inga roliga sidoprojekt att jobba med. Vi startar snart ett nytt projekt i skolan som inte heller känts riktigt kul.... [Här måste jag bara flika in att jag skrev [FET]kuk[/FET] först - psykologen inom mig rynkar på ögonbrynen och säger "freudiansk felskrivning"... Men jag säger som jag sa i helgen: jag vet att jag behöver ett ligg och det skäms jag inte för. Just nu har jag dock ingen att ligga med, därav felstavningar.] Åter till saken, jag tänkte lite på projektet ikväll och kom på en ny vinkling för min frågeställning och allt liksom bara föll på plats. Det ska bli skitkul att börja jobba med, och det gör även nuvarande kurs uthärdlig. Jag kände direkt hur någonting vaknade inom mig. Motivation, inspiration, livsglädje. Helt plötsligt har vardagen mening igen och tanken på att spola kröken (läs sockret) känns helt plötsligt inte bara möjlig utan helt rimlig igen. Tidigare kändes det helt oöverstigligt och som att livet skulle bli tomt utan det. Och det är klart att livet blir tomt när det faktiskt ÄR tomt. Plugget är det enda jag har i vardagen, och när det är tråkigt blir allt tråkigt. Visst, vänner och umgänge är en stor del av livet men det hör mer till helgen för mig. Vardagen är träning och plugg, vilket kan kännas otroligt bra, men ja, det är sårbart. Antar att det blir mindre sårbart om man har familj att komma hem till efter jobb/plugg, men jag vill inte ha det så. Jag vill att hela dagen ska kännas meningsfull i sig själv, inte längta bort eller längta hem. Blev också inspirerad tidigare ikväll när jag läste Fetcattas blogginlägg och ett par av kommentarerna där: [LANK]http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15915540[/LANK] Usch, vad taskigt det kändes att skriva "Fetcatta" om någon, även om det är ett självvalt namn! Jaja, jag ska inte säga nåt mer, stenar i glashus osv, men det tog faktiskt emot att skriva det. Jag tror jag säger Catta istället. Ja, det blir bra. I alla fall, igenkänningsfaktorn i den nedåtgående spiralen är riktigt hög - att motivationen försvinner när man hela tiden hamnar på ruta ett igen, och varje kväll lovar bot och bättring, men ändå ser morgondagen likadan ut. Och jag vet att jag varit inne på det här tidigare, men det gör mig så otroligt arg och frustrerad för om jag bara hade skött mig som planerat efter nyår så hade jag varit halvvägs i mål nu!! Varför skjuter jag upp det??? Varför tänker jag imorgon???!! En kommentar i inlägget av vettiga KrisBol handlade om rökning och hur man ändrar inställning: det handlar inte om att jag inte [KURSIV]får [/KURSIV]röka/äta godis - det handlar om att jag inte [KURSIV]vill[/KURSIV]. Och lura hjärnan på rätt väg så det inte känns som en uppoffring. Och det är ju så rätt tänkt! Precis så tänkte jag när jag slutade röka för tre år sedan, och jag har varit rökfri sen dess. Jag skulle vilja påstå att det är svårare att gå ner i vikt och behålla den än sluta röka. Rökning kan man vända sig i från och bara säga: nej, aldrig mer. Men mat måste man alltid förhålla sig till. Fast nyckelordet här måste vara att förhålla sig - det handlar om min egen inställning. Ingenting annat. Ytterligare en kommentar kom från yatzy - och nej den var inte bitchig utan väldigt klok - om att man inte kan vänta på motivationen utan man måste helt enkelt bara göra. Inte ha för höga krav utan börja i mindre skala och sedan jobba vidare, steg för steg. För kärnpunkten är ju denna: det gäller att hitta den riktiga motivationen: "Den som inte sviker mig när jag har en dålig dag." För visst är det lätt att ha motivation en riktigt bra dag? Det är ju de dåliga som ställer till det.. "Sätt dig ner, vänta inte på att motivationen ska komma, och gör upp en plan." - så himla klokt. Så, för att återgå till mina känslor om att livet varit lite trist den senaste tiden och att jag därför inte haft motivation att kämpa med vikten är ju totalt feltänkt av mig! Det är klart att motivationen inte bara kommer flygande (eller jo okej, idag gjorde den ju det med projektet, men ni fattar, det händer inte så jäkla ofta) utan jag måste helt enkelt jobba på ändå. Bara ta tag i saken och göra de förändringar som krävs, utan att sitta och känna efter och känna efter. Få vanor som håller, även de här trista dagarna. För visst kan livet vara trist ibland. Det ska det nog till och med vara. Jag slocknade. Så känns det. Min livsentusiasm blåstes ut och släcktes och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, annat än ligga i soffan och äta godis. Men nu har den tänts igen och brinner med en klar låga. Jag ska ge elden mer bränsle genom att göra upp en plan för veckan. Göra vissa förändringar. Planera noggrant och skapa en stark stomme som klarar sig även när elden slocknar. Och jag vet att jag har sagt detta många gånger förr, men jag måste tro på det när jag säger det nu: imorgon. Imorgon, då jävlar.

13 mars 2014 11:12

svalu

Ja det är ju inte bara det dagliga kaloribehovet vi ska tillfredsställa. Svårt ibland att lyckas med den "icke-kalorirelaterade" delen. Motivation är nog, som du säger, inget man bara ska sitta och vänta på. Vi bestämmer själva hur mycket och när vi ska vara motiverade. Däremot finns massor av yttre omständigheter som kan få oss att inte vilja vara motiverade. Men valet är vårt eget, vilja vara eller inte vara motiverad.

LadyFats blogg

Jag slocknade men nu brinner jag igen

Kommentarer