Jaha. Och vad får dig att tro att du ska lyckas den här gången?

Jag har en envis liten röst i mitt huvud som ställt mig den här frågan hela veckan. "Du har ju försökt så många gånger förut, vad är det som gör att du kommer lyckas den här gången?" Jag vet inte om rösten är pessimist eller realist, antagligen en blandning av båda, för det är en relevant fråga. Det här är inte första gången jag har en plan och en målsättning på 65 kg. Jag har haft planer och alla verktyg jag behöver förut, varför skulle det då gå annorlunda den här gången?

För att tysta den där jäkla pessimistiska rösten har jag försökt formulera ett svar på den frågan:

1.

Planen jag har är realistisk. Ett underskott på 500 kcal/dag är rimligt, och min förhoppning är att kunna ha ett större underskott på träningsdagarna, för att kunna ha ett litet överskott andra dagar. För ärligt talat: jag kommer inte räkna kalorier vissa helger. Jag kommer inte kunna ha det exakta underskottet på 500 varje dag, det kommer hamna saker emellan, firanden och högtider och livet. Ett genomsnitt är realistiskt, men jag kommer behöva se till att jag får till just ett genomsnitt, inte bara en rimlig lägstanivå.

2.

Tiden är med mig. Jag har lång tid på mig och behöver inte stressa, även om jag förstås inte får hamna i min vanliga fälla: "äh, det är långt kvar till juni, jag kan unna mig lite extra den här helgen" och så vips är det juni och vikten står stilla. Jag måste agera här och nu, för att få resultaten jag vill ha i framtiden.

3.

Jag vet att jag kan klara det här. Det är inte en orealistisk dröm, utan återigen fullt rimligt. Jag har gjort det en gång tidigare, även om jag då misslyckades kapitalt med att hålla vikten, och jag vet att jag kan. Det jag tar med mig från den gången är en stark målmedvetenhet och ett ständigt driv som gjorde att jag kom framåt: jag startade januari 2013 (tror jag det var) och låg i princip på min målvikt i augusti samma år. Det är åtta månader, och den här gången har jag nio månader på mig, lite drygt.

4.

Jag är beredd att göra uppoffringar. När jag tänker tillbaks på 2013 är det uppoffringar jag minns. Eller nej, det är egentligen fel formulerat: jag minns inte att jag gick runt och saknade en massa saker, men jag minns att jag hade en vilja att offra dem för en period. Det var okej, för jag hade ett mål jag strävade mot. Jag är beredd att göra uppoffringar nu också, och jag har redan gjort två: först och främst tackade jag nej till fest både idag och imorgon, fest med gratis middag och drinkbiljetter (!!!), och jag har även bestämt mig för att inte åka på festival nästa helg. Det hade jag egentligen bestämt tidigare, men det dök upp nytt resesällskap och nya erbjudanden nu som verkligen lockar, och jag skulle rent tekniskt kunna åka dit sent på fredag efter jobbet och hem igen på söndag. Lönen hinner komma in innan och jag har sovplats fixad... men nej. Jag väljer att hoppa över den till förmån för en lugn helg med träning. Det känns lite surt, men ändå okej. Jag vet ju att det kommer vara värt det.

Det är nog de sakerna som jag kommer på i stora drag. Ytterligare en sak är att livet är väldigt stabilt nu, jag har bra rutiner på jobbet med matlåda och lunchträning, det är inte kaos på någon front utan det rullar på. Jag passar på att njuta av den här stabiliteten och gör det mesta möjliga av den.

Den största saken är dock detta: ja, jag har försökt tidigare och inte lyckats. Men jag misslyckas bara om jag inte fortsätter att försöka. Det tar jag med mig när den där rösten blir alltför påträngande.

Trevlig helg hörni!