Känner mig lite... negativ

Trots att det är en ledig lördag, trots att jag höll mig hemma igår, trots att jag vaknade pigg och utvilad vid 07:30, trots att jag skött maten och träningen bra så känner jag mig.. ja, negativ idag. Liksom låg. Ingen direkt lust att göra någonting. Trots att det här är min favoritstund på hela veckan så är jag inte med i matchen. Känslan började nog redan igår kväll, när "alla" var ute på krogen och umgicks, och jag satt hemma ensam. Ett hugg i magen av utanförskap slog till. Att inte vara saknad. Att det inte spelar någon roll om jag är med eller inte. Att de skapar nya grupper, utan mig, för jag är oviktig.

Ja, negativa känslor indeed! Det värsta gick iaf över igår, den där akuta ångesten, och ersattes av en låghet som håller i sig fortfarande. Kanske har det även ett samband med gråheten och regnet utanför fönstret idag. Hösten är verkligen på väg nu. 

Samtidigt så tror jag starkt på att våra tankar styr våra känslor, hur vi tänker om vår omgivning är viktigare än hur omgivningen faktiskt ser ut. Och när jag tänker efter så är jag nöjd med mitt liv. Framförallt så har jag ett fantastiskt bra och roligt jobb som jag trivs med, och jag har ju mina vänner, även om de ibland känns längre bort än vanligt. Men det är ju helt mitt val: jag väljer att vara med på krogbesök mer sällan, jag vet att jag alltid är välkommen om jag vill det. De kommer inte glömma mig för att jag inte går ut på krogen med dem varje helg. Och ärligt talat, det är ju bara ett par stycken av dessa som är viktiga på riktigt för mig, och dessa träffar jag ju faktiskt ändå. Inte lika mycket som jag skulle vilja kanske, men vi har en kontakt utanför festerna, en vänskap som är mer bastant än en rom och cola på krogen. Och jag har även andra starka vänskaper som består genom åren, även om vi inte ses så ofta, då vi bor på olika håll.

Så egentligen är allt helt okej. Och jag vet ju att om jag hade fallit för frestelsen igår (som jag gjorde förra helgen..) så hade jag återigen tagit ett steg bakåt och förstört hela veckans ansträngningar, vilket jag hade ångrat. Jag ska snart ta en sväng till gymmet, och därefter handla mat inför nästa vecka med mina sista pengar, sedan blir det att vackert sitta och vänta på lönen nästa fredag. Jag håller mitt löfte att inte ta från sparpengarna, men det blir tajt den här månaden.

Något som kan frustrera mig med mina vänner, de här som brukar ses och gå ut på krogen, är att de håller sig smala trots väldigt osunt leverne! Jag fattar inte hur de lyckas! Det har ingen koll på kalorierna, äter allt möjligt och dricker massor med öl, plus att ingen av dem tränar regelbundet - ändå är de smala?? Hur är det möjligt? Ibland känns livet orättvist... Samtidigt så märker jag ju hur otroligt bra jag mår av att få ordentligt med sömn (jag sover 8-9 timmar varje natt), bra mat och träning. Jag mår så mycket bättre nu, trots min övervikt, än jag gjorde när jag var runt 20 år och tyckte att alla som höll på såhär var "jobbiga hurtbullar", trots att jag då var normalviktig. Om jag inte blivit tjock hade jag säkerligen aldrig börjat tänka på detta, och jag hade antagligen inte börjat träna, vilket nog hade skadat mig i längden. På ett sätt kan jag bli förbannad på mig själv för att jag låtit min kropp gå upp så många kilon, men samtidigt är jag nästan glad att det hände, så jag fick en anledning att börja fokusera på min hälsa.

Hmm, känner jag att jag skulle vilja avsluta med nån klyschig oneliner, men jag behärskar den impulsen. Nu är det dags att packa ihop och dra till gymmet. Tjipp!