Kära matdagbok.

Det var länge sedan. Anledningen? Jo, det har känts som att jag inte vill tjata om samma sak hela tiden. Känner mig på gränsen till patetisk. Jag vet inte hur länge nu som jag har upprepat att nu jäklar, nu är det på riktigt, nu har jag börjat om och jag har en sån bra attityd mot mat nu så ojojoj, inga problem, det går galant! I typ tre dagar, sen händer Något. Ett evenemang, en lång dag i skolan, en redovisning, grupparbete, sektionsmöte, styrelsemöte eller så blir jag sjuk, är trött, mår inte bra, eller så är det fest och jag blir full sen bakfull, mår dåligt, tycker synd om mig själv osv osv. Det är en jävla massa ursäkter helt enkelt. Så, vad är då annorlunda denna gång? Jag orkar knappt skriva det, för jag har så många gånger nu tänkt att "jäklar, nu har jag hemligheten" och så har det skitit sig totalt. Men okej, jag har faktiskt en lite annorlunda approach denna gången. Från början hade jag tänkt att oktober skulle bli en månad av hård träning och lite mat. Det sket sig dock direkt genom att jag fått en irriterande halsinfektion så jag har inte kunnat träna alls på över en vecka. Och som alltid när jag blir sjuk så tänker jag skitsamma - jag kan äta vad jag vill, det är jag värd. Och det skulle ju förstöra oktoberplanen helt, eftersom det är ju onödigt att vara duktig resten av månaden om man slarvat i början. Ja, visst är det logiskt? Eller inte. Så jag sänkte mina krav. Det är helt okej att det inte blir någon träning på ett tag, jag måste helt enkelt vila kroppen en stund innan jag går på hårt. Det får räcka med en promenad om dagen, gymmet får vänta tills jag känner mig helt igenom frisk. Det är också okej att maten inte blir på topp nu i början. Jag har bara satt ett enda krav på mig själv och det är att allt jag äter ska in i checklistan, annars får jag äta precis som jag vill. Det är inget måste att hamna på kaloriminus när jag är sjuk. Jag har också gett mig själv tid att lyckas. Det är inte rimligt att jag når målvikten till jul. I juni nästa år ska jag ha gått ner allt, vilket ger en genomsnittlig viktminskning på 0,4 kg i veckan, vilket känns rimligt. Jag måste sluta se det här som något tillfälligt: jag har insett att min kropp och min vikt är ett livsprojekt som jag alltid kommer behöva lägga ner tid, energi och även pengar på, alltid. Det är inget jag kommer kunna lägga åt sidan när jag är "klar", utan jag måste fortsätta jobba även när jag nått målvikten, annars kommer jag gå upp igen lika fort. Vilket jag ju redan gjort en gång - tänk att jag var två kilo från målet, och istället för att gå ner de två, gick jag upp femton! Man slår sig för pannan över sin dumhet. Hursomhelst, så ligger det till. Jag har också unnat min kropp en vit månad, fri från fest och alkohol. Har en känsla av att den tackar mig ödmjukast. ----------------------------------------------------------- Alltså jag surfade in på Aftonbladet och hittade en artikel om övervikten i ett samhälle i USA, och jag får lite kalla kårar. Det pratar mycket om tränings- och hälsohets, men när jag läser sånt här tänker jag att: Det är inte så konstigt när det finns människor som lever såhär. [LANK]http://www.aftonbladet.se/nyheter/detfetausa/article17590284.ab[/LANK] Jag är så glad att jag har en kropp som inte är ett fängelse! Jag är så glad att jag klarar min vardag utan att behöva be om hjälp eller känna att jag måste stanna upp och andas. Trots allt är min kropp inte så illa. Den är ändå rätt stark och även om jag är sjuk just nu så behöver jag inte äta blodtrycksmedicin eller ha en rollator för att gå omkring inomhus. Jag kan bära två tunga kassar uppför trapporna hem till mig och det är lite jobbigt, men inte jättejobbigt. Om det krisar kan jag springa till bussen, jag blir andfådd men jag klarar det. Mina promenader på tre-fyra kilometer känns lätta, inte ens som träning direkt. Tänker på hon i artikeln som inte gått en promenad på över 30 år. Stackars människor.

LadyFats blogg

Kära matdagbok.

Kommentarer