Lite för mätt, skolidrotten och tankar på mitt sjuttonåriga jag....

Har precis ätit en rejäl lunch och jag tror jag stoppade i mig aningen för mkt, är proppmätt, eller "pröppers" som vissa säger i hemtrakten, hehe... Det blev klyftpotatis och kyckling i jordnötssås tillsammans med en mangosallad. Så jäkla gött! Jag tror jag har nämnt jordnötssåsen tidigare och den är gudomligt god. Jag använder dessutom jordnötspulver istället för smör och sparar in en hel del kalorier där. Dock så öste jag nog som sagt på en lite för stor portion... Menmen, har varit en sväng på gymmet på förmiddagen, 60 minuter styrka (ben+mage) och 40 minuter på crosstrainern, så det är inga problem att hålla underskottet ändå om jag räknat rätt.

Får dessutom i mig rejält med protein vilket är bra, ca 180 gram, vilket är till och med mer än målet (2g/kg kroppsvikt, dvs. 160 g). Nu sitter jag och vilar och bara väntar på att musklerna ska ploppa upp, hehe... Min förhoppning är att kunna bibehålla musklerna jag har, kanske till och med öka lite i massa, samtidigt som jag går ner i vikt. Det vore så fantastiskt att få se lite muskler på kroppen! De finns där, men de gömmer sig under fettet och jag måste liksom leta för att hitta dem... :P

Jag har liksom aldrig tidigare i mitt liv varit stark, på den tiden jag var smal så tränade jag ingenting. Jag minns i gymnasiet när vi hade idrott så smög jag och ett par andra tjejer ut från gympahallen för att röka istället... Att träna på fritiden var inte ens något jag övervägde - "hurtbullar" var idioter, enligt min sjuttonåriga mening. Sen kan jag idag tycka att skolidrotten var anpassad efter ett visst ideal - det skulle klättras i rep, hoppa över bockar, göra kullerbyttor och spelas bollsport. Tänk om man hade fått prova lite annat för att se vad man gillade? Prova styrketräning, dans, spinning, löpning, powerwalk, simning osv, så alla kunde hitta sin grej? Istället för att tvinga osäkra tonåringar att ha redskapsgymnastik, trots att de visste att de aldrig skulle komma över den där jävla plinten... Stor som ett hus var den och trots att jag tog sats klarade jag inte att hoppa över. Tvekade alltid precis innan hoppet, fick kravla mig över, ackompangerad av skadeglada applåder och hånfulla skratt.

Jag hoppas skolidrotten har utvecklats sedan dess! Och jag skyller in på idrotten att jag var en latmask, det hade jag nog varit ändå, men kanske hade jag upptäckt glädjen i träning tidigare om skolidrotten hade varit mer individanpassad. Jag menar, är man svag i matte så får man extra hjälp, men är man bara svag så är det ingen som bryr sig...

Nåja, om mitt sjuttonåriga jag hade sett mig på gymmet idag hade hon antagligen tänkt: hurtbulle! tönt! och skakat på huvudet. Hon hade antagligen också blivit förfärad över hur mkt jag väger idag. Jag har varit smal större delen av mitt liv - övervikten hälsade på för drygt tre år sedan. Men jag såg aldrig mig själv som smal då, tvärtom! Tyckte alltid jag var för dallrig här och var. När jag ser tillbaks på det så skulle jag vilken vilja ge mig själv en realitycheck - jag var ju jättesmal! Skulle kunna mörda för att ha den vikten idag... Låg alltid mellan ca 62-64 kg till mina 170 cm, som minst var jag nere på 59 under en period. Känns helt otroligt idag.

Men jag ska komma dit igen! Inte så lågt som 59, men under 65 kg vore underbart. Om jag dessutom lyckas behålla mina muskler så kommer jag ha en betydligt fastare och starkare kropp på den vikten mot hur jag var förr.... Ska bli mkt intressant att se hur kroppen utvecklar sig! :)