Min avundsjuka och min trygghet

Denna dator. Ibland kan jag bli så spytrött på att sitta framför datorn. Som idag, när jag har jobbat som handledare hela dagen framför datorn, sen kommer hem och vad är det första jag gör? Jo, sätter mig vid datorn. Och det vore ju bra om jag fick nåt vettigt gjort, men nä. Här sitter jag och slösurfar. Hänger på fb och bara dödar tid. Kollar mailen alltför ofta. Nu är det dags, gör nåt vettigt framför datorn eller gå ifrån den. Do or die! Jag valde att skriva ett blogginlägg här, för det känns relativt vettigt. Även om jag egentligen inte har så mycket att säga. Dagen idag har varit bra, hållit mig till planen och inte haft något direkt sug. Ska snart iväg och träna. Fick ett glädjebesked imorse: beviljat stipendium, 24 lax rätt ner i fickan på en fattig student, det är ta mig fan inte illa. Det tackar vi för. Självklart var min första tanke: detta måste firas! Med MAT! Och massor av godis! Men nä, där får jag hugga i nödbromsen. För det är ju egentligen bara en sak jag vill ha just nu: en snygg, frisk och stark kropp. Och jag kan inte både äta kakan och ha den kvar. Eller jo, tidigare har jag gjort precis det - köpt en att äta och en att ha kvar till senare. Hehe. Men med den taktiken får jag inte kroppen jag vill ha. Jag ska inte plåga mig själv eller svälta, men jag kan inte moffa i mig på det där sättet. I helgen är det dags för den snart trettioåriga traditionen att baka pepparkakor hemma hos mormor. Hon gör Världens Godaste Deg. Det brukar vara min tradition att äta mer deg än jag bakar, samtidigt som mamma skäller på mig. Mina konstiga matgener kommer inte från henne iaf, hon har hållit vikten hela livet vad jag vet. Äter aldrig mer än hon blir mätt, och enda gången hon behövt gå med i viktväktarna så var det efter en semester när hon gått upp 3 kilo. Ynka 3 kilo! Jag kan avundas min mamma den där förmågan. Eller, jag avundas alla som har den otroliga förmågan att äta tills de är mätta och sedan sluta. [KURSIV]Åh, vad jag önskar att jag kunde bli spymätt på mat och godis, sådär så jag inte kan eller vill ta en enda tugga till. [/KURSIV]Men jag har spräckt den gränsen så många gånger nu att jag tror den är borta för alltid. Jag kan aldrig lita på min hunger eller min kropp, jag måste hela tiden planera och kontrollera. Annars blir det för mkt. [FET] Och det är så frustrerande att det är jag själv som tagit bort dessa spärrar för mig! [/FET]Jag menar, för några år sedan var inte det här ett problem. Jag kunde köpa en 200 grams Marabou, äta några rutor, bli spymätt, lägga tillbaks den och inte ta nåt mer. Jag behövde inte tänka på vad jag åt - jag kunde äta som jag ville och ändå inte gå upp i vikt, för jag ville inte äta mer än jag behövde, och det var inte ens något jag tänkte på! Fatta vilken lyx! Vet att jag har ett par vänner som kommer bli lite, lite avundsjuka på mitt stipendium och att jag, trots att jag är fattig student och varit det länge, aldrig haft riktigt svårt med ekonomin. De har samtidigt kämpat med socialbidrag, a-kassa, sjukförsäkring och fått vända på varenda krona, en känsla jag aldrig riktigt haft, eftersom jag haft flyt mellan varven. Men jag skulle gladeligen byta mitt ekonomiska flyt mot deras sunda förhållande till mat - de har alltid varit smala och aldrig behövt tänka på det. Eller är det så att vi alla har våra kors att bära, eller vad är det man brukar säga?

LadyFats blogg

Min avundsjuka och min trygghet

Kommentarer