Min vikthistoria

Idag har jag ungefär tio kilos övervikt, och jag funderade lite på hur jag hamnade där jag är just nu. Läget har varit både bättre och sämre rent viktmässigt, och jag funderar lite på när problemen började. Min vikt har ofta pendlat hit och dit, men alltid hållit sig inom spannet för normalvikt för min längd och mina smala perioder har definitivt varit längre än de tjockare. Min normalvikt har legat runt 65 kilo till mina 170 cm och för det mesta låg jag runt den vikten. Så i december 2010 tog jag ett stort beslut: jag slutade röka efter många år som storrökare. Det har gått bra, bättre än jag trodde, och jag har inte tagit ett bloss sen dess. *Klapp på axel* Jag gick ganska omgående upp sex eller sju kilo under vintern och närmade mig 70 kg, vilket jag tyckte var fruktansvärt mycket just då. Våren 2011 gick jag ner ett par av dem, men av olika anledningar var jag nedstämd och mådde inte på topp den sommaren och hösten, och det var då jag verkligen började äta. Jag gick snabbt upp i vikt och vid årsskiftet skrev jag in mig hos viktväktarna på otroliga 87 kg. Min viktuppgång hade alltså blivit nästan 20 kg på bara ett halvår! Men jag tog tag i det hela och under 2012 gick jag ner drygt 20 kilo och i höstas låg jag bara ett par kilo över min målvikt (62 kg), och jag kände mig nöjd. Men där hände något. December och julen kom, och jag tänkte att "äh, jag kan gå upp lite över jul, jag går ner det jättesnabbt igen i januari", och jag slutade med viktväktarna och gick tillbaks till gamla mönster. Jag sa till mig själv att det är lugnt, jag kan gå upp till 68 kg igen, det är ingen fara, men mer än så får det inte bli. Jo tjena. I januari vägde jag in mig på dryga 70 kg, och tyckte det var förtvivlat och tänkte att jag måste, måste, måste bli av med detta på en gång! Jag satte mig i hårdträning och skötte maten strikt, vilket funkade perfekt i ett par veckor, sedan blev jag sjuk. Och tröståt. Och så vägde jag plötsligt 72 kilo och gjorde samma resa igen. Sjuk igen. Vikten ökade. Jag insåg att uppenbarligen är det något jag gör fel. Det funkade inte längre. Därför gick jag ur viktväktarna och gick med här istället. Vägde in mig på 76,9 kilo i början på maj - helt plötsligt hade jag gått upp femton kilo istället för att gå ner de två jag behövde för att nå målvikten. Utan att jag riktigt fattade vad som hände. Men jag inser att det är inte matens fel. Maten blev liksom inte godare 2013 helt plötsligt. Vad skiljer då våren 2013 mot våren 2012, då jag gick ner ungefär lika mkt som jag nu gått upp? Ptja, den stora skillnaden är att jag inte längre har en sambo, det tog slut förra året och han flyttade i mellandagarna. Det har varit ett ganska odramatiskt avslut, det är rätt beslut och vi hade helt enkelt inte rätt känslor för varandra längre. Jag har tänkt att det är fantastiskt att vara singel, att det är så skönt att bo själv osv. och det är helt sant. Men upplevelsen igår, ensam och med massor av smärta på sjukhuset, så insåg jag nog att det är inte fantastiskt hela tiden. Och istället för att äta när sådana tillfällen dyker upp, så kan det vara bättre att gråta en stund och känna sig lite ensam. Det är okej att det inte är sex and the city-fantastiskt jämt. Det är okej att bli lite ledsen när ragget från förra helgen visade sig totalt ointresserad. Det är okej att sitta ensam och tycka synd om sig själv ibland. Alltså. Med dessa insikter borde jag vara redo att ta mig an vikten på nytt. Det var inte viktväktarna det var fel på, och det visste jag ju egentligen. Matdagboken kommer inte att fungera bättre om jag fortsätter äta när jobbiga känslor dyker upp. Livet är inte lätt jämt, men jag kan åtminstone bli lite lättare. Haha.

LadyFats blogg

Min vikthistoria

Kommentarer