Mission impossible?

Glad tisdag på er därute! Eller inne, antagligen, om ni har samma väder som oss i Örebro... Det är grått, småkallt, blåsigt och regnar. Så speciellt glad har den inte varit heller, dagen på jobbet kändes ganska lång och var fylld av konstiga felmeddelanden och otröstlig felsökning. Inget ovanligt när man jobbar med datorer, och speciellt när saker plötsligt bestämmer sig för att börja fungera igen, utan att man har någon aning om vad man gjort rätt eller vad som var fel från början...

Har haft bra matdagar både igår och idag, men jag har inte vågat ställa mig på vågen den här veckan. Så jäkla korkat egentligen - jag väger ju det jag väger, oavsett om jag väger mig eller inte! Att inte veta gör ju inte att jag blir smalare direkt. Men jag har varit feg, jag har inte velat få de där siffrorna kastade i ansiktet. Imorgon ska jag ta tjuren vid hornen.

Morgondagen bjuder (bokstavligt talat) på en rejäl utmaning! Det är träff för ett nätverk för kvinnor inom IT, och jag ska dit med en tjej jag pluggade med tidigare, som också jobbar numera. Det ska såklart bli väldigt trevligt, de där träffarna är ganska inspirerande, men jag kan inte låta bli att känna viss ängslan inför punkt 3 i programmet: buffé.

Jag måste alltså möta min nemesis, mitt i veckan och helt försvarslös. (Bildligt talat. Ska inte ta med ett svärd och attackera buffén warrior-style, det vore antagligen inte rätt taktik.) Men jag känner mig svag och oförberedd! Inte stark nog att stå emot alla godsaker som brukar dukas upp på sådana där ställen. Har inte heller tid att köra något stenhårt kompensationspass på gymmet, och det är inte heller en sund taktik om man ska lyssna på de som kan det här med ätstörningar. Att träna för att få äta är inte rätt väg att gå, helt plötsligt står man där och har ångest för att man käkat en apelsin och måste powerwalka en timme för att kompensera - då är man ute på tunn is.

Så hur ska jag hantera buffén? Just nu känns det som mission impossible! Jag kommer armbåga mig fram bland it-kvinnorna och ta två tallrikar och knuffa undan den som försöker ta något före mig. Blir utesluten ur nätverket, sparkad från nya jobbet när chefen får veta, och hamnar i en spiral av tröstätande som gör att jag vid 35 års ålder är för stor för att ta mig ur sängen utan hjälp. Måste tvätta mig med en trasa på en pinne för att komma åt i alla skrymslen och äter gräddtårta till frukost, lunch och middag....

Okej, så illa kanske det inte blir. Man ska ju inte måla gräddtårta på väggen, eller hur är det man brukar säga? Och jag vet ju egentligen, rent logiskt hur jag ska göra: äta bra under dagen och se till att inte vara superhungrig innan. Köra mitt vanliga lunchpass, varken mer eller mindre, eftersom jag är mindre benägen att äta onyttigt när jag har tränat, vill inte förstöra det extra underskottet. Approacha maten med försiktighet, spana in vad som finns och fundera på vilket av det onyttiga som är godast och vad jag verkligen vill ha, och ta lite av det. Fylla upp med mycket sallad, det brukar det alltid finnas. Dricka vatten eller lightdricka, inga onödiga kalorier som ändå inte betyder nåt. (Jag äter hellre mina kalorier än dricker dem, alla dagar i veckan.) (Ehum, så länge det inte är alkohol med i drickat kanske jag ska tilläggas, ibland blir prioriteringen annorlunda då...)

Sedär, jag är inte helt obeväpnad! Kanske inte har mitt största gevär med mig, men en och annan dolk i stöveln har jag allt! Nu kör vi vänner - när julen kommer ska vi vara smalare än förra julen! (Beroende på vad ni vägde förra julen förstås, ingen allmän sanning kanske.)

(Herregud vad mycket parenteser det blev i det här inlägget!)