Nejnejnejnejnejnej
Fanfanfan, stoooooopp! Nu har denna färja, som seglat starkt mot målet i nästan 3 månader, gått på grund! Jag känner en långsam panik över detta, en inre stress som bara ökar för varje dag, varje timme. Det har inte varit något som varit "på gång" länge, och det har inte krupit sig på heller. I fredags bestämde jag mig för att äta lite godis på kvällen istället för att gå till gymmet. Visst, det kan väl vara okej, jag var trött efter jobbet och tränat 4 - 5 pass i veckan i flera veckors tid. På lördagen var det först kalas med familjen, och sedan fest med några vänner.
Jag var naiv och trodde jag kunde dricka drinkar på förfesten när en kompis bjöd generöst på gin och tonic. Väl på krogen tycker jag att tequila var en bra idé. Ja ni förstår säkert hur det slutade. Mitt huvud och min toalett stiftade en ovanligt nära bekantskap och jag vaknade dagen efter med en bakfylla som närmast kan beskrivas som en influensa. Totalt självförvållat förstås, och jag mådde verkligen precis som jag förtjänade.
Och det hade väl varit okej, om jag inte hade låtigt dåliga matval och lathet sprida ut sig under både måndag, tisdag och nu onsdag. Ingen träning, dålig mat. Och helt plötsligt så känns allt så svårt. Det som för en vecka sedan var hur enkelt som helst, är nu nästan omöjligt. Godis och glass och kakor varje dag. Min kropp känns otroligt seg, som en klump deg. För att inte tala om psyket: jag känner mig omotiverad, trött och har ingen lust att göra någonting. Allt känns tråkigt.
Men ja. Jag vet ju vad det enda botemedlet är: sparka igång mig själv med motion och bra mat igen. Det kommer ta ett par dagar, sen känns det lätt igen. Försöker samtidigt att inte få panik och tänker att nej, jag kommer inte gå upp alla 9 kilo jag har gått ner på en vecka. Det är okej, det kommer lösa sig. Samtidigt vet jag att det skulle ta mindre än 9 veckor att gå upp de där kilona igen, så jag får liksom inte stagnera nu, skjuta på beslutet. Tänka att "det tar jag sen" och sen är jag tillbaks på ruta ett igen.
Jag ska ta mig ur den här svackan också, jag måste bara sparka mig själv i röven lite lätt.
Gillar
Kommentarer
-
Ge inte upp! Börja om istället så det kommer gå bra 👍
-
Oj, vad jag känner igen mig! Det är inte en skön känsla...
Jag brukar försöka låtsas att gårdagen inte hänt, och tar en "helt ny dag" med bra beslut. Lite "fake it 'til you make it"...
Förr om åren inbillade jag mig att jag skulle typ äggfasta eller nåt för att komma tillbaka på banan, men det funkar skitdåligt för mig... Har insett att det bästa är att ta en bra "vanlig" dag. Dag 2 är lättare, och dag 3 ÄR jag på banan. Oftast.
Lycka till!
-
Trist med bakslag, men bara genom att du nu bloggar om det så kanske du, i alla fall mentalt, är på väg till dina goda vanor igen.
-
Lider med dig... Har gjort samma sak såååå många gånger. Men tror som gittan52 att mentalt är du på väg åt rätt håll igen.
Det här med alkohol är sjukt svårt. Tänk om man fått en slant varje gång man tänkt att man bara ska ta ett glas med vännerna. Två timmar senare snurrar världen, man fnissar och tänker "äsch va fan, vi kör". Det händer fortfarande, men inte lika ofta... som tur är.
Fokusera framåt och försök lämna det här bakom dig, shit happens!
Här kommer en stor SPARK I RÖVA från mig!!
Senast uppdaterad 4 april 2019 07:26
Logga in för att skriva en kommentar.