Nu SKA jag skriva om det där med träningen

Ja, tanken när jag skrev ett inlägg igår var ju att jag skulle skriva om hur jag kom igång med träningen efter många år som latmask. Eller ja, latmask är en underdrift - jag hyste ett ganska häftigt förakt mot människor som tränade. Varför jag gick runt och kände så skulle jag kanske behöva lägga mig på psykologsoffan och prata ut om, men antagligen handlade det om avundsjuka och förakt mot det jag inte kunde förstå. Avundsjuka för att även när jag var smal så var jag ändå degig i kroppen. Smalfet tycker jag är ett perfekt ord för det, jag vägde inte så mycket men min fettprocent var ändå hög och jag hade väldigt lite muskler. Då var jag en osynlig tjockis, numera syns det även utanpå, haha. Jag kunde inte heller förstå tjusningen i att träna, svettas på nån konditionsmaskin utan att komma någonstans eller lyfta tunga vikter bara för att lägga ner dom igen. "Hurtbullar" var mitt och mina vänners namn på de där galningarna som ansträngde sig helt utan anledning, som vi såg det. På skolgympan i gymnasiet var jag den som hade med mig ciggen i fickan när vi skulle spela brännboll, om jag inte skolkade såklart. (Obs, for the record - jag var inte speciellt cool, ifall ni får för er det.)

Idag tränar jag ofta fyra, ibland fem, dagar i veckan och ser tillbaks på den jag var då och skakar mest roat på huvudet. Att jag nu, typ fyra år senare, skulle stå på andra sidan gymfönstret och småle åt de där som går förbi och nästan ruskar på huvudet för att vi är så konstiga, det hade jag aldrig trott. Vikten må vara åt helvete, men när det gäller träningen har jag faktiskt kommit otroligt långt och den är en del av min vardag. Jag skulle idag aldrig kunna tänka mig ett liv utan träning.

Så hur kom jag hit från att vara träningshatare av rang?

Ja, det har inte gått i en handvändning direkt. Jag vill minnas att jag nyårsafton 2010 gjorde ett löfte med en vän att vi skulle börja träna tillsammans. Ja, jag var ganska berusad då. Jag hade aldrig sett insidan på ett gym innan och jag gick faktiskt så långt att jag tog mig till gymmet för att boka en tid för en instruktion. Men när tiden närmade sig så fick jag ångest så fort jag tänkte på den. Jag har sällan någon magkänsla för saker, men allt inom mig skrek NEEEEJ, och jag bokade av tiden. Kände mig lite nedstämd efteråt men var ändå ganska säker på att jag hade gjort rätt - jag var inte redo än.

2011 var året då jag gick upp i vikt och tanken på att träna slog mig inte ens. Eller ja, antagligen gjorde den det, men inte mer än som en flyktig tanke till en början. Mot slutet av året, när viktuppgången eskalerat totalt, så blev tankarna mer och mer återkommande. Jag mådde inte bra, varken i kroppen eller psyket och jag kände att jag behövde göra en förändring. Men jag mindes ångesten och magkänslan efter mitt senaste gymförsök och kände mig fortfarande inte redo.

I januari 2012 tog jag tag i min vikt och gick med i viktväktarna. Och här tror jag att jag gjorde ett smart drag: jag började min träning med promenader. I början en kort promenad på förmiddagen och jag märkte redan efter någon vecka att jag mådde bättre, kände mig piggare och sov bättre. Jag utökade mina promenader till en längre på eftermiddagen också (på den här tiden pluggade jag på distans och kunde lägga upp dagarna som jag ville). På bara några veckor märkte jag skillnad i ork och flås, och i slutet på februari tog jag tag i saken och gick till närmaste gym.

Där pratade jag med en jättegullig PT, som hjälpte mig med ett träningsprogram och visade mig runt bland maskiner och vikter. Jag tyckte mest att allt såg läskigt ut, men jag köpte tio timmar med henne och började gå två gånger i veckan. I början var det riktigt jobbigt. Jag var förvirrad och kunde ingenting, tyckte att alla maskiner såg ut som tortyrredskap från medeltiden och jag var livrädd för att göra fel. Ett annat problem var träningskläder - jag hade inget att ha på mig och kände mig som en korv i allt jag provade. Vågade inte ha något som visade för mycket eller spände över magen.

Jag insåg ganska snart att jag inte hade råd att träna med en pt varje gång, så jag började ta mig till gymmet själv och göra övningarna hon hade visat, följa programmet och snart började jag märka skillnaden i kroppen. Viktnedgången fick en riktig boost när jag började träna mer och jag började ana ett par små muskler under fläsket. Jag fortsatte träna på samma gym i ungefär ett år och trivdes väldigt bra, hade fortsatt kontakt med min pt som hjälpte mig med nya övningar och scheman. Jag kommer inte ihåg exakt när det hände, förmodligen finns det ingen exakt tidpunkt, men någon gång under det där året blev träningen en vana. I början var det kämpigt och nervöst att komma iväg, jag skrev upp i min kalender vilka dagar jag var "tvungen" att gå dit och såg de andra som lediga dagar. Men känslan förändrades och snart blev det vardag att gå till gymmet. På samma sätt som att diska, borsta tänderna och duscha är vardag så blev gymmet också det - en del av livet man bara gör, utan att tänka på det.

En viktig grej under den här tiden är att jag började läsa på om träning. Jag började följa massor av bloggar och läste en hel del på forum om ämnet, googlade och hittade artiklar som jag plöjde igenom, allt för att förstå lite mer. Och ju mer jag lärde mig, desto roligare blev det att träna. Jag lärde mig också vilka övningar jag tyckte var roliga och vilka som inte var det. Jag började också känna på endorfinkickarna hög ansträngning gav, vilket var mycket belönande.

Har jag då bytt sida och är hurtbulle idag? Njae, kanske. En viktig del är att jag under det där första året förändrade min självbild. Tidigare har jag alltid sett mig själv som en person som inte tränar. Det var en del av min personlighet, något som definierade mig. Men under året ändrades det och jag började se mig själv som en person som tränar. Det var en väldigt skakig bild till en början, men under mitt andra och tredje träningsår har detta förstärkts. Jag är en person som tränar, det är en del av min vardag, på samma sätt som att diska och städa. Jag skulle inte kalla mig själv för hurtbulle, för jag är fortfarande ganska lat ibland. En gymmande latmask helt enkelt. :)