Oooookej. Då försöker vi igen.

GAH! Vad trött jag blir! Det är som att jag kastas in i samma mönster hela tiden, trots mina envisa försök till nystarter och planering. Den här gången var det att jag blev sjuk. En envis förkylning med hög feber och hosta som höll i sig i tre veckor. Och kunde jag hantera detta att vara sjuk och samtidigt räkna kalorier och gå ner i vikt? Nä, så klart inte. Precis som vanligt kastade jag mig in i min gamla rutin med rostade mackor och te med alldeles för mycket honung, glass och orkade inte laga mat alls. Träningen blev det såklart ingenting med.

Sedan hade jag sett fram emot lite extra långledigt i påsk, men det sprack också när den sista lilla arbetsuppgiften jag skulle göra innan ledigheten blev totalkaos och vägrade fungera. Så istället för långledigt från onsdagen så jobbade jag extra ända till fredagen, och kunde inte släppa jobbet en sekund. Satte mig framför datorn igen hela söndagen och löste tillslut problemen, men då var det ett antiklimax eftersom hela ledigheten nästan var över. Så idag gick jag till jobbet inte ett dugg utvilad och redo för en ny vecka, utan totalt misspepp på allt.

När jag ställde mig på vågen idag så väger jag tre hekto mer än min initiala startvikt för ett par månader sedan. Midjemåttet ett par cm mer än det var då. Kläderna känns trånga och allt är jobbigt, i samband med förkylningen orkade jag knappt gå i normal takt, något som aldrig varit ett problem förut. Jag är nog en av de få personer som inte alls vill ha sommar, jag vill inte behöva klä av mig mer kläder nu. Jag längtar till hösten och vintern, kyla och att få gömma sig inomhus. Vill inte åka på några festivaler såhär. Känner mig som en stor blobb.

För någon vecka sedan hade jag en kompis här och hon provade då ett par av mina snygga kängor. Till det hade hon ett par svarta jeans i storlek 36, precis i den stilen jag vill ha och med perfekt passform. Jag bara stirrade och kände en väldigt stark känsla - inte avundsjuka, som man kanske kunnat tro, utan något annat. Det var som om hon personifierade min målbild, hon materialiserade liksom min drömbild över hur jag vill se ut. Att kunna ha skinny jeans istället för strumpbyxor i storlek XL och klänning med förlåtande passform och mycket stretch till de där kängorna.

Ibland kan jag bli så förbannad på mig själv - jag har ju haft det där! Jag har varit min målbild, i flera år hade jag jeans i storlek 36 utan att reflektera över det nämnvärt. Det jag inte hade då är dels ekonomin att köpa kläderna jag ville ha, men framför allt saknade jag modet att vara mig själv. Eller, jag visste nog inte riktigt vem jag ville vara. Vem jag var. Varken stilmässigt eller något annat. Men kroppen, som pendlade mellan 62 - 65 kilo, den tog jag för given. Hur kunde jag kasta bort den? Och hur kunde jag gå ner alla kilon bara för att sedan kasta bort den IGEN?? Seriöst, det är så dumt så klockorna stannar.

Nu har jag ett helt annat läge. Jag har ett välbetalt heltidsjobb, kan köpa de kläder jag vill ha (nåja, inte allt, men större delen) och vet dessutom exakt vad jag vill ha - men nu är inte kroppen med mig istället. Tajta jeans ger mig skavsår på magen, tröjor utan stretch klämmer åt överallt och "figursytt" finns inte för min figur. One size fits all utom mig.

Kläder må vara ytligt, men just nu är det min drivkraft. Min vän med jeansen sa när hon var här att "alla är fina oavsett vikt, det är inget fel att vara tjock!" och jag sa att "ja, det där är ju så otroligt lätt att säga när man själv är smal". Och hon är klok, hon höll med mig, visst är det lätt att tycka att vågen bara är en siffra när den aldrig pendlar mer än ett par kilo åt ena eller andra hållet, och aldrig går över 70 kg.

Jag har också hälsan som drivkraft förstås - det var länge sedan jag kände mig energifylld och mådde helt igenom bra, och jag vet att jag kan nå dit med bra mat och träning. Det tar bara några dagar innan det börjar kännas i kroppen. Så idag har jag börjat med matlåda. Jag har slängt ut all "triggermat" jag har i kylen - eller närmare bestämt marmeladen och osten. Det är skönt att bo ensam så man kan göra det, ingen kommer och skäller på mig över att det inte finns några pålägg. Imorgon blir första träningspasset efter sjukdomen. Det kommer inte bli kul, men skönt när det är gjort.

Frågan slår mig ofta: varför ger jag inte bara upp? Jag har försökt så många gånger nu, men aldrig lyckats, varför fortsätta försöka? Svaret är enkelt: att ge upp är inte ett alternativ. Jag har ett mål och jag SKA nå dit, jag kan inte bara ge upp. Jag vägrar acceptera att det är såhär jag ska se ut resten av livet, att det är såhär jag ska må. Jag måste fortsätta försöka.