Paniken är överstökad, lugnet infann sig

Ja, det korta anfall av panik jag kände igår över att vilja kasta alla bra planer överbord och sätta mig i parken med vännerna och dricka mojito gick över ganska fort. Efter en heldag med brorsan och hans barn så var jag i ärlighetens namn väldigt trött, så jag gick och lade mig tidigt, vilket gjorde att jag vaknade tidigt och mådde som en prinsessa. Klockan var väl runt sju när jag gick upp och precis som jag misstänkte var det ett par stycken av vännerna som höll igång fortfarande med efterfesten. Då var jag väldigt nöjd över mitt beslut att stanna hemma.

Så idag har varit en rätt skön men händelselös söndag. Jag har tränat, lagat mat, ätit den, lagat matlåda för veckan. Träningen gick bra, jag lyfter nu 42,5 kg i bänk som arbetsvikt och klarar 5 repetitioner x 5 set utan större problem. Knäböjen är min sämsta och jag tänker inte ens skriva nån siffra här, men kan säga att den är sämre än bänken. Militärpress är också en övning jag håller koll på och där lyfter jag 22,5 kilo åtminstone tre, fyra gånger. Dessa tre övningar är alltid de tre första jag kör på gymmet, sen blir det lite av varje en stund, och som avslut tar jag ca 20 minuter på crosstrainern.

De senaste veckornas slit har gett resultat, på vägdagen i fredags kunde jag notera 88,2 kg, vilket ger en total viktminskning på 4,5 kilo och en lägstavikt som jag inte sett på väldigt länge. Det känns faktiskt helt rimligt att nå -5 kg till nästa vecka och äntligen få se 87 på vågen. Helt sjukt att jag känner så egentligen - när jag gick upp i vikt första gången så var 87 min maxvikt och jag trodde aldrig jag skulle se den igen, ännu mindre vara nöjd över att se den. Men saker förändras.

Veckan har fallit ut såhär i mitt lilla planeringsark:

Haha det är ju nästan pinsamt att visa upp - jag planerar väldigt noga och äter samma mat hela veckan... Men det funkar för mig så jag kör på det! Äter aldrig lagad mat på kvällen, då blir det bara något lätt, den senaste tiden har jag ätit knäckebröd och vattenmelon. Snart är väl melonsäsongen över så då blir det något annat, typ en såndär Keso med torkad frukt och nötter eller en proteinpuddig till knäckemackan. Kanske ett kokt ägg och kaviar på om jag är hungrig.

Detta gör att jag lagar mat absolut max tre gånger i veckan: lunch på helgen och så en omgång matlådor för veckan. Det passar mig perfekt. Mamma är lite förfärad över att jag äter samma mat varje dag i princip, hon är en sådan som lagar middag varje kväll och resterna blir lunch dagen efter. Det skulle jag aldrig orka eller ha fantasi till. Plus att jag faktiskt inte behöver så mycket på kvällen efter en stadig frulle och stadig lunch. (Note to self: kom ihåg det här när godissuget sätter in på kvällen...)

Idag var dock lunchen en besvikelse. Jag hade en köttbit i frysen som jag stekte på, med kokt potatis och smaksatt creme fraiche och det smakade ingenting. Jag fick tvinga mig själv att äta upp för att annars vet jag att jag blir supersugen på pizza senare.. Matlådorna för veckan blir nog bättre, lax i citronsås med dill och potatis. Det räcker tre dagar, sedan blir det sallad från mitt vanliga, nyttiga uteställe de andra två dagarna.

Jag har en rejäl utmaning framför mig på torsdag på jobbet, vi ska ha öppet hus för kunder och självklart kommer det vara massvis med fika hela eftermiddagen och sedan buffémiddag på kvällen, och så en bar som kommer vara öppen från 17. Mitt mål är ärligt talat att inte äta något alls utan socialisera ändå, utan att ta av maten. Eller jo, jag kommer nog äta lite om det är så att alla ska sitta och äta samtidigt, svårt att sitta ner med endast en tom tallrik framför sig, men ska försöka göra bra val då. Håller mig helt alkoholfri då jag redan planerat att ta en drink eller tre på lördag, och dessutom ska jag ju upp och jobba dagen efter.

Tack för era kommentarer på gårdagens inlägg förresten! Jag tar med mig lite av både Bellas och Flisens ord: å ena sidan behöver jag lära mig att njuta måttligt av livets goda utan att det går överstyr, samtidigt så är jag beredd att göra lite uppoffringar i livet nu för att uppnå mitt mål till nästa sommar. Vem vet, jag kanske känner mig självsäker nog att gå med i Pridetåget nästa år? Det vore ju en dröm faktiskt!