Prövningen

Helgen gick jättebra både mat och träningsmässigt. Kände mig sund och laddad inför kommande vecka, där jag hade mat och träningsplan utstakad. Vaknade dock igår med halsont och lite hängig och min första tanke var att "äh, så farligt är det inte, jag drar iväg och tränar ändå". Sen kände jag efter lite till och tänkte - okej, om det inte hade varit mig själv det gällde, vad hade jag gjort då? Om nån annan sa till mig: idag vaknade jag och kände mig hängig och har lite ont i halsen, ska jag träna då? Svaret blev såklart: nej. Jag tog istället cykeln till affären och handlade och det tog i stort sett alla krafter jag hade, så det var nog rätt val. Konstigt egentligen, att saker kan vara så självklara egentligen, men att så fort det gäller en själv så blir man liksom blind och gör undantag. "Jag vet att man inte ska göra såhär, men nu handlar det om MIG och JAG måste faktiskt hålla i träningen no matter what." Eller inte. Gårdagen spenderades till större delen i soffan och pimplade ingefärsavkok med honung. Var helt säker på att jag idag skulle vakna och må tusen gånger bättre, men icke. Tvärtom det halsonda har satt sig långt nere i bröstet och allt gör ont, till och med att andas. Blev något bättre efter frukost, halstabletter och tre koppar kaffe, men mår fortfarande som en påse skit. En skum grej är att jag körde utfall i söndags på gymmet, och igår hade jag lite träningsvärk, inte extremt mkt men ändå kännbart. Idag när jag vaknade så har träningsvärken på något sätt blivit värre och jag har ont i precis hela kroppen. Jag riktigt hör hur mamma säger "ja, då har du åkt på influensan", men näj! Det funkar inte nu, inte den här veckan. Har massor att göra på C-uppsatsen och dessutom måste jag träna för att hålla vikten över jul! För det här med att vara sjuk, det är den största prövningen av dem alla för mig. Eftersom jag använder mat och godis och sånt som universalmedicin så tycker min hjärna att det egentligen är helt okej att börja frossa i glass och godis. "Du är ju faktiskt sjuk, då får man äta hur man vill..." Det är något jag lärde mig i unga år, när jag var hemma och sjuk så fick jag alltid äta glass och bullar och sånt, för mamma var det okej att äta gott då. Fast hennes teori baserades på att "när man är sjuk då tappar man matlusten, då är det bättre att få i sig lite glass än inget alls". Och ja, som ni säkert förstått så stämmer det inte riktigt in på mig. Jag kanske tappar den fysiska matlusten och hungern, men den psykiska, tvånget, finns alltid kvar och trappas upp, eftersom min hjärna säger att nu är det faktiskt OKEJ, du är ju SJUK. ÄT. Sen har mamma en poäng, för mat smakar ju inte lika gott när man har feber och så, men det är av underordnad betydelse enligt min hjärna. Gårdagen gick faktiskt bra, jag åt definitivt över balans, men jag tappade inte kontrollen utan kunde faktiskt sluta äta... Till min skam måste jag dock erkänna att jag åt upp mormors julklapp, fina sockerfria chokladpraliner. Farmors rök ju redan förra veckan så jag tänkte något i stil med att "äh, måste ändå köpa nya till farmor, kan lika gärna köpa nya till mormor också". Så jag åt upp den istället för min egen marabou som jag hade högst upp i skafferiet. Snålheten bedrar visheten som båda blir helt fuckade av ätstörningen...

LadyFats blogg

Prövningen

Kommentarer