Tack som fan.

Ännu en hysterisk dag i skolan avklarad. Det är verkligen mycket nu, både just skolarbete och jobb med studentkåren. På torsdag är det dags för jobbmässa och jag är med som företagsvärd. Vi har 104 utställare och massor av grejer som händer så det kommer bli grymt kul. Problemet för mig är förstås maten, men jag ska försöka köra på min strategi att fråga mig själv hur en normal person skulle göra, och sedan försöka göra just så. Det ingår mat hela dagen för oss som jobbar och det känns både dumt och onödigt att ha med matlåda då. Problemet är förstås att 104 utställare = 104 godisskålar och lika många företag som säger "hej! ta en chokladbit." Vi får se om jag klarar att säga nej 104 gånger. :) Just för stunden sitter jag och är både nöjd och missnöjd. Fick en fin liten presentpåse av en kille i styrelsen för att jag hjälpt honom med lite grejer, och självklart låg det en chokladkaka i den påsen. Jag tänkte hela dagen att jag måste ge bort den till nån så jag inte äter upp den själv, men vad inser jag när jag satt här hemma i soffan och var godissugen för en halvtimme sen? Jo, jag har en hel chokladkaka i väskan som bara ligger och väntar... Jag våndades i typ två minuter, sedan hämtade jag den. Och den var god! En intressant aspekt (nåja, för er är det väl inte så intressant, men för mig) är att jag blev mätt efter halva. Sådär att jag verkligen kände i kroppen att "nu är magen full". Det är en liten seger varje gång jag känner verklig mättnad i kroppen. Det betyder att systemet är inte helt fuckat och att någonting fortfarande fungerar. Sen borde jag ju ha förstått att min hjärna inte skulle kunna låta bli en halväten chokladkaka på bordet framför mig så hela gick absolut ner. Men det är ändå en pytteliten seger. Jag kände mig nöjd över den segern en liten stund, sedan började min hjärna bråka igen. Den sa: jahapp, nu är allt kört, du kan lika gärna äta nånting mer gott nu! Så jag började öppna skafferidörrar och stirrade på innehållet, men tack vare mitt förutseende fanns det noll och ingenting som skulle kunna tillfredsställa sötsuget. Tittade in i kylskåpet och där i dörren stod min största last - vispgrädde! Hade köpt det till matlagning och det var ca en dl kvar. Min första tanke var: yes! Den tar vi. (Ja, jag gillar att vispa grädde och äta med sked. Inga kommentarer.) Det var i princip kört - jag kände hur autopiloten kopplades på och jag såg framför mig hur jag vispade upp den där decilitern och slevade i mig framför datorn. Men jag kämpade emot! Det krävdes en stor portion viljestyrka att stänga kylskåpsdörren igen och säga till mig själv: NEJ, det är inte värt det. Det är inte kört. Men jag klarade det! Och otroligt nog så minskade suget omgående när jag gick ifrån köket och satte mig för att skriva det här inlägget. De här små segrarna är så viktiga, för jag har så länge trott att jag inte kan stå emot suget när det kommer, men jag måste lära mig att att jag faktiskt kan stå emot - om jag bara vill. Jag kände att jag vann segern idag. Jag lade till och med in chokladen och det jag ätit i matdagboken och det blev bara ca 100 kcal över balans och det är ju faktiskt en droppe i havet. Så inget är förlorat bara för att jag åt en chokladkaka! Men till nästa gång ska jag komma ihåg att ge bort den innan suget sätter in, så jag slipper bekymra mig. Tack, men nejtack.

11 februari 2014 21:45

utter

Pepp! :-)
12 februari 2014 08:09

Tjohanna

Härligt jobbat! Visst är det häftigt att i alla fall ibland få känna att kroppens signaler faktiskt fungerar som de ska, även om det bara är kortare stunder. De finns där, alltså borde de gå att förstärka! =)
14 februari 2014 07:31

tiwesa

Helt otroligt och asbra! Vem älskar inte vispad grädde att äta med skred? Det måste ju vara det mest naturliga i världen att älska det, eller alltså, jag gör också det. Och mina barn. Och du. Alltså måste det vara vanligt ;) Den där j***a autopiloten! Den har styrt mig rejält fel den här veckan. Var sugen hela veckan och har typ tryckt i mig ett halvt pepparkakshus, en halv lusselängd (som var alldeles för söt för lite saffran i, men det enda som var sockrigt kvar), 2 glassar, allt det goda av barnens lördagsgodis, kex och ost (eftersom ost känns nyttigare än godis) och jordnötssmör. Och hälften av barnens nybakta bröd. Typ. Men nu är det bättre igen. Tillfälligtvis.

LadyFats blogg

Tack som fan.

Gillar

Kommentarer