Tjockheten och kärleken
Det har inte regnat i öknen på över ett halvår, om ni förstår vad jag menar. Till mina vänner beklagar jag mig över detta, men när jag ärligt tänker efter så är det faktiskt självvalt. Jag känner mig så oerhört tjock just nu och någonstans i mitt inre sitter en liten djävul och säger: "du är så fet att du förtjänar inte att ligga. Och även om du skulle göra det, vem skulle vilja ha dig? Ingen vill ha en tjockis. Du dallrar ju som en gelepudding överallt och skulle göra vederbörande illamående."
Alltså fatta så elakt! Skulle man säga något sånt till en annan person? Aldrig! Rent logiskt tycker jag ju inte heller det stämmer - alla gillar olika och jag väger ju inte 200 kg så det är fysiskt omöjligt att komma till heller. Det är bara det att jag hindrar mig. Tycker inte jag förtjänar det, tycker att alla killar förtjänar bättre än mig. Konstigt egentligen, för jag tycker mig ha en ganska bra självkänsla i allmänhet. Men just när det gäller vikten är jag hudlöst känslig. Det är min stora akilleshäl i ett liv som på det stora hela är riktigt bra. Det känns som att min tjockhet drar ner mig och sätter hela livet på vänt. "När jag har gått ner i vikt, då jävlar ska jag...."
Är med på en dejtingsajt och har en kille som vill träffas, men jag vågar inte! Jag, som är så modig ibland, törs inte träffa en kille på en kopp kaffe! Det är ju pinsamt. Jag tänker att "nej men om jag går ner 5 kg, då kan jag träffa honom på en kopp kaffe". Vilken total idioti! Jag är exakt samma (bra) person nu som när jag gått ner i vikt, varför sluta leva under tiden? En vän till mig, också överviktig, sa när vi prata de senast: "Jag tänker såhär. Om en kille blir intresserad av mig nu, när jag är i mitt livs tjockaste och sämsta form, då kanske han är The One, inte bara Mr Right Now." Det ligger något i det - om man vill ha något mer långsiktigt så ser man ju bortanför endast det yttre.
Och vill jag ha en karl med fetträdsla? Nej. Det är oerhört oattraktivt att tänka på att ens pojkvän skulle gilla en mindre om man gick upp i vikt, kanske till och med äcklas av det. Men jag märker att det är vanligt i träningsforum som Kolozzeum - bland de deffande karlarna finns en enorm fett-fobi, vissa säger sig inte ens kunna titta på överviktiga människor. Oftast är det dock mer subtilt än så, det finns ett underliggande fettförakt i flera inlägg på det forumet - feta människor är lata och sämre än andra.
Men det är vi ju inte. Vi är alla stöpta i samma form, och vi har alla samma rätt till respekt och kärlek, även om vi ser olika ut. Jag ska försöka komma ihåg det, och försöka samla mod och ta den där kaffekoppen...
Gillar
Kommentarer
-
Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. För inte så många år sedan var jag i samma situation. Satt hemma och tyckte synd om mig för att jag var så tjock och ful att ingen kunde vilja ha mig. Det är riktigt trist.
Du har lika mycket rätt till kärlek som alla andra. Men det vet du ju egentligen. Det är bara det att du ska övertyga dig själv om att det är så... Träffa honom och ta den där fikan!
För drygt tre år sedan träffade jag en underbar man som inte bryr sig om min vikt. Jag träffade honom när jag trodde att det inte fanns en chans att någon ville ha just mig. Nu är vi gifta...
Lycka till!
-
Go girls, go! Friskt vågat, hälften vunnit!
Smaken är som baken, delad, och jag tror nog att det finns någon för alla. -
Vet du vad! Tror att nästan alla lider av att vara missnöjda och rädda för vad andra (framförallt det motsatta könet, eller ja - det kön man attraheras av) ska tycka/tycker. Jag lider inte av någon övervikt, men däremot tycker jag det är extremt (!) jobbigt att jag har så mycket hår på benen. Kolsvarta och tjocka strån och får stubb efter en dag. Vi snackar typ skäbbstubb här alltså. Kul? Nej! När jag var yngre tog jag lätt på det och skämtade helt öppet om det, men de senaste åren har det tagit alldeles för mycket av min tankeverksamhet. Gett mig ångest, äcklat mig och kan rent utav skrika åt min sambo att GE FAAAN i mig när han vidrör benen när jag inte rakat dem på ett tag osv. Men han älskar mig. Han älskar mig fast jag har håriga ben. Och du kommer träffa någon som älskar dig hur du än ser ut!
-
Fina LadyFat! Modigt av dig att ta upp ämnet! Angående vad män tänker: de flesta är inte fettfobiska, utan helt normalt funtade människor som förstår att fett finns och ska finnas på kroppen (hello boobs!) för att man just är kvinna och då bär på lite reserver. I varierande grad. Men visst finns de; de som aldrig skulle överväga att lära känna människor med lite mer reserver. Tyvärr hörs dom också då de tenderar vara buffliga och högljudda (märkligt hur det där hänger ihop ibland...;-)) och då nog tråkigt nog är mer högljudda i sin representation än vad det faktiska antalet i procent till hela antalet män.
Jag har för egen del träffat män som sagt att de föredrog mig då jag varit större (lite större damer var deras grej), män som tyckt att jag var fin men skulle varit finare om jag varit mindre (de männen var inte min grej..;-)) och med män som tyckt att jag är fantastisk men förstår att jag vill må bra långsiktigt och då känna mig hälsosam och fin. Den sista sorten är den enda som jag nuförtiden tycker är värd min tid. :-)
-
Jag känner också igen mig i din berättelse....jag log t.om.
samtidigt tragiskt att det är så. Varför ska vi slå på oss själva för att behaga någon annan ?Min gubbe ser inte om jag är tjock eller smal.....säger att han älskar mig som jag är....men jag älskar inte mitt tjocka jag......så det är enbart för min egen skull jag vill gå ner i vikt.
Logga in för att skriva en kommentar.