Uppäten av uppsatsen
Puh. Det är inte så ofta på senare tid som jag har känt av negativ stress. Visst, har haft mkt att göra i perioder, men har alltid sett ljuset i tunneln och det har aldrig känts övermäktigt. En stress som sporrar och peppar och driver mig framåt - positiv stress helt enkelt. Det är nog de senaste två veckorna som det har vänt och blivit något annat. Jag är lärare i två kurser som båda har slutspurt nu, plus att masteruppsatsen ska vara klar om en vecka och vi är inte i närheten av halvvägs känns det som. Jag har försakat träningen de senaste dagarna till förmån för mer timmar framför datorn, även om jag tycker det är korkat. Jag blir mer produktiv framför datorn om jag lägger de där timmarna på gymmet varje vecka, men nu har det helt enkelt varit så mycket att göra att jag behövt mer datortimmar helt enkelt. Skitsamma om de är produktiva eller inte, jag pressar mig själv till att trycka fram den där jäkla texten. Jag fokuserar, men inte för att jag känner mig fokuserad, utan på grund av tvång. Jag måste pressa mig själv till det yttersta för att klara detta.
Det är ingen känsla jag är van vid - jag brukar klara alla skol- och jobbuppgifter genom att pressa mig "lagom" mycket, vad nu det är. Jag behöver sällan gå för högtryck. Minns att min mellanstadielärare sa på ett sånt där kvartsamtal att jag "aldrig behöver anstränga mig för fullt för att få högsta betyg - jag tror inte hon kommer behöver det förrän i gymnasiet". Nu ser jag tillbaks och nickar - jojomen, jag klarade gymnasiet och typ sex år på universitetet, men nu, nästan 20 år senare, nu måste jag anstränga mig för fullt.
Nåja, jag ser ljuset i tunneln även nu - jag vet att vi kommer ro iland uppsatsen till slut, och jag vet att vi kommer få högsta betyg (ursäkta den självgoda tonen, men det är sant, hehe). Men vägen dit känns fortfarande lång - lägg till inte en, inte två utan TRE födelsedagar som ska firas i helgen, Stockholmsresa nästa helg och så Sweden rock festivalen så fort jag är hemma från Stockholm. Bara kul grejer, så jag ska inte klaga, men det känns lite tungt! Främst ur matsynpunkt...
Helgen som var går inte heller till historien som en av de nyttigare... En vän som flyttat från stan var här på besök och ville ta ett glas i lördags, och jag var inte omöjlig... Lägg till godis och hamburgare på det så har ni min helg i ett nötskal... eller i ett hamburgerbröd snarare, hehe. Vågen var dock oväntat snäll mot mig och visade ett litet plus på 0,3 kg, så jag vet att jag snart är på banan igen. Får inte ha så höga krav på vikten den här perioden - om jag klarar av att hålla vikten tills jag kommer hem från SRF så får jag vara nöjd. Planerar maten så gott jag kan runt de kalas som väntar, och jag ska verkligen se över schemat nu resten av maj så jag kan klämma in lite träning.
Nu börjar jag förstå varför jag inte har några blogginlägg att se tillbaks på sedan den här tiden förra året - även då skrev jag uppsats och bollade med två kurser jag var lärare i. Men jag känner mig ändå mer medveten om maten nu och jag väger ett par kilo mindre nu än jag gjorde då, och faktiskt hela 7,4 kg mindre än toppnoteringen i höstas.
För det mesta känner jag mig ändå okej med min kropp. Den är några storlekar för stor, men jag försöker ändå tycka om den för vad den är - frisk och faktiskt ganska stark. Alla lemmar och organ funkar som dom ska och huvet är på rätt ställe, för det mesta iaf. Jag har inte ont någonstans och min kropp orkar allt jag kräver av den i vardagen (även om flåset känns lite kasst ibland när jag cyklar). Ändå kan jag få mörka stunder. När jag ser på TV till exempel och alla kvinnokroppar som visas är trådsmala och har såna där fantastiska, platta magar. Då kan jag få ett mindre utbrott i skallen och vråla i mitt inre "MEN FAAAAN JAG KOMMER INTE SE UT SÅDÄR I SOMMAR HELLER!!!!!! HELVETEEEE!!!!!!". Eller, ännu värre, när jag ser bilder på kvinnor och budskapet är att man ska älska sin kropp hur den än ser ut, vara tacksam för funktionen och inte bry sig om utsidan. Då vrålar min hjärna, riktigt barnsligt och missunnsamt "JA MEN DET ÄR JU JÄVLIGT LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA SOM SER UT SÅDÄR!!!!"
Det tar bara ett par sekunder, sedan har jag sansat mig igen. Inser att jag inte kan jämföra mig med andra kroppar. Jag har bara en kropp att jämföra med, och det är min egen. Jag måste fokusera på den och utgå ifrån mig själv. Nej, jag kommer inte ha den där perfekta bikinikroppen som syns på TV i sommar. Antagligen aldrig någonsin, för jag är inte byggd sån. Men jag kan må bättre än jag gjorde förra sommaren och jag kan aktivt i min vardag välja vad jag vill sträva mot. Målet på 65 kilo finns kvar. Jag kommer att nå det - någon gång. Jag behöver inte ha bråttom, för min kropp är faktiskt helt okej, trots att det är blek, degig och inte platt någonstans. Den får faktiskt existera - till och med i bikini! - precis som den ser ut just nu.
Gillar
Kommentarer
-
Du är fantastisk och har en ljuvligt befriande inställning till dig själv och dina uppdrag
Lycka till med allt! -
Tack!!! <3 <3
-
Lätt att den får existera, den är del av dej! :) heja heja!!
-
du fixar det!!
Logga in för att skriva en kommentar.