icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
3 december 2013 17:06

Vem släckte lyset?

Satt framför datorn och skrev på en ansökan till ett rejält stipendium, när jag tittade ut och det plötsligt var helt becksvart. Samtidigt slog en förlamande trötthet till och nu sitter jag mest och försöker hålla ögonen öppna. Som att trycka på en knapp. Och jag har piskan över mig hela tiden - C-uppsatsen måste skrivas! Skriv! Men jag har glasögonen på lagning och börjar få ont i huvudet och tröttheten bara växer... Och eftersom jag är som jag är tänker jag direkt att lösningen till detta problem är att äta någonting. Om jag äter något sött så kommer jag piggna till och orka plugga. Hur det skulle hjälpa bristen på glasögon har sockermonstret inget rakt svar på men lovar någon slags bättring även på den fronten, konstigt nog. Samtidigt säger min logiska sida något helt annat: hallå, du har skött dig exemplariskt hela dagen, tränat bra och ätit perfekt. Varför förstöra det nu? Du vet att det bara är en tillfällig lösning, lika kass som att ta en cigg eller en öl för att "klara av" tillvaron. Du kan klara det här utan socker! Jag bryr mig inte om ifall du inte får ett skit gjort mer idag, du ska banne mig inte äta bara för att du är trött och ser dåligt. It makes no sense!!! Sockermonstret kontrar med att göra en stöt på känsloregistret istället: det behöver inte vara logiskt, det kan vara bra ändå. Kärlek följer inte logikens mönster, men är ändå en stark kraft att räkna med. Ett par rejäla ostmackor kommer helt enkelt göra livet lite bättre en stund, även om det inte finns en logisk koppling... Gör det nu, ta en macka. För fan, en? Ta fem. Eller nej, sex. Det är ett bra antal. Sex mackor och sen blir livet bättre. Den logiska delen av hjärnan fnyser åt sockermonstret - bah! Jämför du raffinerade kolhydrater med kärlek din imbecill? Du är mer korkad än jag trodde. Det finns ingen kärlek i mat, inte på det sättet du tror. Kärleken sitter inte i mängden mat, som du verkar tycka, utan de tär något helt annat, nåt du inte förstår... Och så är en verbal pajkastning igång i mitt huvud. Ge mig mat! Nej! Jo! Nej! Jo! Nej! Osvosv i all oändlighet. Och jag märker en sak med mig själv: jag är väldigt duktig på att förebygga suget, men om det väl dyker upp har jag extremt svårt att motstå. Jag har strategier för att förebygga, men inte för att motstå. Det är svårt. Puh.

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.